Valium från Valier

Har ni tänkt på det här med sjukdom? Jag menar vem som är sjuk och vem som inte är det. Ibland är det ju rätt tydligt, när snoret rinner, skenbenet är av eller man frustar blod. Men ofta är gränsen hårfin.

Jag gör ibland tester på nätet för att se om jag har den ena eller andra sjukdomen. Jag kollar också (nej, inte regelbundet) om jag platsar i Mensa. Det gör jag inte, jag passerade Mensastadiet long time ago, antar jag. Jag gör också personlighetstester för att se vilken profil jag har. Det brukar visa sig att jag är den extroverte (äh?) teaterapan (va?) som gillar att vara i centrum (nä?) och som oftast är glad och social (uh?). Efter ett sånt test fick jag som tips att medvetet sända ut byråkratsignaler, t ex ta med mig papper och penna till alla möten, så att de jag möter känner sig strukturellt lugna. Jag har ultraljudat scrotum, för att utesluta knasiga knölar där. Jag läser också gärna om psykisk sjukdom för att se vilka symptom jag har. Ofta ganska många, faktiskt. Min älskade E. är fullständigt övertygad om att jag har Tourettes light. Jag skriker inte att min pappa har en vårta på b*llen på Coop, och inte heller på jobbet. Men…
(Apropå extrovert så kom jag inte med Sofia Wistam till Argentina för att tävla i Wipeout)

Glädjande nog läste jag nyss en krönika av Linda Ingrid Skugge, född Norrman, (Ja, jo, i Amelia, som jag endast läser för att se hur manlig jag ska vara mot min välsignade fru, så att hon står ut med mig) där Linda förvånades över att hennes barns kompisars föräldrar inte hotade dem med att bajsa på deras leksaker om de inte plockade undan efter sig. Så har vi det hemma. På rikt. (Nej, jag bajsar inte på dockor och småbilar, mina barn är ju stora nu, så det får ju bli på moppen och i pianot eller nåt) Herreminje, min dotter fyllde aderton i onsdags. Men vi har en skapligt hög kissåbajsnivå i familjen även om lilla hjärtat gör sitt bästa för att tona ner det.
Fortfarande vet vi inte om jag eller dottern rapar högst, vi får aldrig tillfälle att mäta innan E. stoppar oss.

När folk kritiserar mig för något besynnerligt i mitt beteende svarar jag att det ”Ingår i min diagnos”. Och då lättas stämningen upp, utom för generation W som inte fattar ironi. De kan då bli en smula reserverade. Skrytsamhet lider jag av ibland, förresten så fick jag nyss det där reklamjobbet med motorcyklen och smärtsalvan.

Borderline och några mer tydliga diagnoser har jag strukit, jag har för få depressioner, spruckna förhållanden och övernattningar i fyllecell i mitt CV. Jag är inte autist, vet inte hur många tandpetaraskar jag tömt på golvet i misslyckade räkneexperiment, Mina röster i huvet kan jag också tygla skapligt. Men jag är allergisk mot asfalt – i synnerhet hastigt kommande mot kind, tickelsempel.

Däremot är jag aldrig förkyld, har aldrig haft influensa och inte migrän. Men jag blir magsjuk av för mycket nötter och chips, särskilt om de ätits i en bar sent på natten. Efter såna chipsnätter får jag nog ont i kolan också, när jag tänker efter. Men jag skulle aldrig komma på idén att vaccinera mig mot flunsan.

Vi får väl förresten se hur det blir om jag låter sterilisera mig, (Jag har tillräckligt med barn, tycker jag) det ingreppet lär kunna personlighetsförändra en del. Hittills bromsar E. mig, och kanske är det lika bra. Hur blir ett knastroll när han personlighetsförändras? Tänk om hormonförändringen skulle göra mig…vanlig. (Som den CP-skadade ståupparen Jesper Odelberg sa: När mina polare dricker sprit, så blir de vingliga och får motorikproblem, men när jag dricker så kan jag både gå och dansa.) Nej, vi får fortsätta leva i avhållsamhet frugan och jag. Det blir bäst så, och så blir man inte rufsig i håret.

-Öööh,vart är jag nu på väg i mitt resonemang? Jo, jag vet att jag har mina brister, och ibland hittar jag namn på dem. Du som har träffat mig kanske har några egna tips?

Jag har mer sjukdomsinsikt än jag har sjukdom - Än så länge, men vänta bara…

Inledningen på detta blogginlägg är till för dig som så länge har undrat vem frk Wallenberg är. Slutet av inlägget bjuder på nåt annat.

Först Wall-Enberg:
Hur kan denna mytomspunna bloggare se ut? Finns hon ens på riktigt?
Frk Wallenberg har dolt sig bakom hästbilder och andra falska fejs.
Hon har varit arg, hon har varit dum och hon har varit rolig. Men nu har hon gått i ide.

Jag har försökt röka ut henne ur grytet, och varit diskret på alla sätt. gett henne chansen att träda fram självmant.

No more Mr Nice Guy. Här är hon:

Eftersom hon verkar ha flytt landet

Och här:

I profil också

Jag kan också avslöja att hon är kvinna, skapligt fullvuxen, med en drygt 20 år yngre dotter, och en ytterligare 20 år yngre dotterdotter.
Yes, så var det sagt.

Här är några kortsiktiga förhoppningar:
Om min livslycka (vackert ord) håller i sig så får jag två nya reklamjobb och ett tävlingsjobb inom kort.
Jag hoppas få bli den där motorcykelmekande svala snubben som får ont i ryggen och kletar på smärtlindrande gel,

och jag hoppas på att få bli den finske (!) timide mannen som kommer hem med en lottsedel till sin fru. Varför är jag populär i Finland? Ser jag finsk ut?

I gymnasiet var det nån som sa att jag såg ut som jugoslav. Tja, vad vet jag, så länge det ger mig jobb.
Jag hoppas också på att få åka till Argentina med Sofia Wistam för att tävla i WipeOut. I Buenos Aires finns det kött och sol, och det gillar ju jag.
Och så hoppas jag att skateboardparken i betong i Sollentuna som jag har projektlett skall bli åkbar innan vintern. Så här ser det ut nu, första betongladdningen är på väg att skvimpas ut nu.

Smooth!

Späkning, vilket vackert ord! Inom Opus Dei kör alla – som du säkert vet – med ett spännbart band runt låret, med inåtvända taggar som skär djupare och djupare in i köttet. När du syndat, eller om du vet att du kommer att synda, så drar du bara åt bandet ett hack till. Tagelskjortan känns lite passé i det sammanhanget. Nu finns det också modernare sätt.

Nu senast plågade jag mig tickelsempel med att söka till TV5:s nya TV-tävling WipeOut, saken är den att man skall springa världens största hinderbana – i Argentina, och det ville jag göra. Man fick vid gruppintervjun gärna överdriva något karaktärsdrag som kan passa i TV. Jag valde karaktären ”Nörden”

Den supergooglande Nörden rockade så fett att majoriteten av de andra i min intervjugrupp valde ut mig som den mest störande och oroande personen. Besked i slutet av månaden om jag får vara med och tävla. Mest hoppas jag att både jag och min väna syster kommer med, det vore tjockt om de tar ut oss bägge två.

Ja, späkning, ja. Olika människor gillar och tål olika mycket smärta. Jag tillhör dem som tål en hel del, och dessutom gillar det. Riktigt hård massage, riktigt kollapsade muskler på gymmet eller stretchig tills det knakar – that´s my baby. (Två gånger har det knakat lite för mycket i baklåren, med tråkigt lång konvalescens som följd, men jag var ruggigt nära att klara spagaten då.) Min ene bror hävdar att tatuering är skönt – inte bara som konst utan själva känslan i huden. Men nja, jag gaddar mig nog mest för konsten ändå.

Nu har vi i alla fulla fall köpt in en spikmatta till kontoret. Den skall man lägga valda kroppsdelar på och och vila en stund, gärna utan tyg emellan (Vilket märkligt nog gör att vissa gärna ligger lite avsides) rakt mot huden. Resultatet av detta skall vara att man slappnar av, och att nerverna skall reagera på smärtan och skicka ut signaler över hela kroppen – och så blir man frisk från allehanda åkommor. Faktum är att det är en riktigt behaglig känsla efter den där första ekivokt onda stunden.

De första minuterna gör det nämligen obeskrivligt ont, lite beroende på hur koncentrerad tyngd man lägger på spikarna. Med ryggtyngden på mattan kan man till och med somna en liten stund.
Att stå på mattan på ett ben, eller snarare en fot, utan annat stöd för kroppsvikten återstår ännu, annars har vi provat de flesta kroppsdelar. Jag vet alltså vilka kroppsdelar som innehåller flest nerver nåbara för spikmatta. Mattan gör mycket vackra symmetriska mönster på kroppen, och ger en frisk och välmående färg som kvarstår en längre stund efteråt. Vissa kroppsdelar kan jag av omsorg om min familj inte visa här. Men så här kan det se ut efter en session på vår nya leksak:

Ättestupan, om inte lägenheten är bra.
Sigtunahem räknar med att en del hyresgäster hoppar ut från ett stup, och är beredda på det.

Vägen till Gud?
Som ni kanske läst så kan man tolka in att bilderna vid knappen vid övergångsställena visar att människans enda väg till Gud är genom Jesus. Som väl är har nu även andra religioner sina övergångsställen. Fast just judarna har strukit människan och verkar berätta att man kan gå direkt till Gud utan att passera GÅ.
Enkelt och bra.

Tack för idag.

Detta är ett public service announcement: Jag är sjuk.
Och inte lite folkligt snuvig eller fotstukad. Mentalt sjuk är jag.

Det yttrar sig så här; jag kliver in i en inredningsbutik, tickelsempel i Norrtälje, och ser ett coolt skåp gjort av förslagsvis vrakgods och rostiga gångjärn. Då tänker min hjärna, innan jag hinner stoppa den: Det här kan jag lätt göra själv. Eller varför kliver jag inte in i ett konstgalleri och ser en Ragnar Bertling Olle Bærtling.

Då är det kört, för detta kan jag göra själv, lätt. Det behövs ju bara färg och en linjal.

Och så där håller det på. Jag kan – kort sagt – göra det mesta som någon annan redan gjort. Fast billigare, bättre och detvetesjutton om jag inte kan sälja det och göra en hacka också.

Jag såg förresten på Emmygalan häromdagen, och då var det Tina Fey (Saturday Night Live med mera) som vann pris för sin nya succéserie 30 Rock. (Som vanligt: Kom ihåg var ni läste om den först, om ni nu inte sett 30 rock eller hunnit läsa det nån annanstans redan). Ett av hennes tack gick till hennes föräldrar för att de gett henne oproportionerligt stort självförtroende. Det kunde gällt mig. Förresten hade jag mycket väl kunnat vara på hennes plats helt och hållet, jag är också rolig.

Jag skulle gärna vilja ha en ny vinterjacka. Men jag är lite snål, så jag söker alltid efter budgetlösningar.
Därför blev jag så oerhört glad när jag såg den här jackan.

Här kan man ju göra klipp. Så en dag på lunchen köpte jag det jag behöver för att göra en egen blank snyggjacka.

och för sömmarna:

Här valde jag till och med en lite läckrare färg på tejpen så jag syns bra i trafiken (Som den minnesgode läsaren vet, så bor jag ju i innerstan, så det är mycket bilar, då duger inte en helsvart jacka).

Jag gjorde ett första försök förra veckan, men jag tycker inte att jag nådde riktigt ända fram.

Sedan ”köpte” jag lite bubbelplast från jobbet, och satte igång igen. Troligen vill du också ha en jacka, när du ser hur bra det blir. När jag har en färdig prototyp att visa upp så får ni ställa er i kö för att köpa den. Numrerad förstautgåva.

Jag tror att det är fylllningen och tejpen som kommer att göra susen.
Förresten, bubbelplasten skyddar ju mot stötar också, så om man skulle bli påkörd ändå så är det troligt att man överlever.

Av det som blir över av ”tyget” skall jag göra såna här och sälja.

Förresten är jag inte sjuk, jag är bara smart. Innerst inne.

Jag har skådat ljuset. Jo, men jag lovar – på riktigt! Ni som har hängt med mig ett tag i bloggeriet har sett Fröken Wallenberg kommentera och stå i.

För er som är nyare läsare kommer här en kort tillbakablick.

Det finns en arg ung (?) kvinna (?) med en blogg som heter Fröken Wallenbergs Angry Diary. Just nu skyller hon på att hennes dator pajat, men trots att kärleksfulla bloggare erbjudit sig hjälpa henne med den, så förblir hon tyst. Nu vill vän av ordning som hämnd blottlägga Wallenbergskans hemlighet.

Hon har haft för vana att kräkas ilska ibland och vara mycket humoristisk ibland. Men hon är så hemlig, så hemlig. När hon lovat publicera bilder på sig, så har det blivit bilder på arabiska fullblod. När hon ska berätta något personligt så blir det ofta ljug. Frågorna har varit många och teorierna ännu fler. Vem är denna mystiska kvinna? Finns hon på riktigt? Är hon arab? Är hon ett fantasifoster från en ambivalent manlig skribent? Är hon i själva verket jag?

Många har nog insett att hennes vrede varit rätt tom och falsk och att hennes politiska åsikter låtit lite väl inlästa i något magasin. Det enda som tycks vara sant är att hon har (hade?) en blogg.
Allt det där tramset om att hon översätter böcker kan ju vem som helst hitta på.

Nå, allt det där hemlighetsmakeriet är snart historia. Jag vet hur det ligger till!
Jag smyger igång med en maskad bild.

Nu börjar kampanjen för att röka fram Wallenbergaren.
Som ni vet så är allt i min blogg alltid sant, och ni kan därför lita på att här och ingen annanstans blir detta en färd mot upplysning.
Jaha, sådärja, nu blev jag inspirerad. Vi tar en maskad bild till.

Följ den spännande fortsättningen.

Vad hände egentligen under sommaren med alla bloggare? Var det bara en fluga? Jag har i alla fall haft sommarlov. Och gjort annat.

Till exempel så gick jag en skrivarkurs på Kreta, (kolla svarthåriga snubben på första bilden som dyker upp när du klickar på länken, så förstår du att jag var väldigt konstnärlig på kursen).

På kursen satt vi nio personer under en skuggande pergola och fick lära oss att det inte är nån idé att vänta på inspiration, då blir det intet gjort, utan det är bara att skriva. Vi fick uppgifter som denna:
-Här drar jag ett kort ur författarkortleken… åh, det blev ”mormor i bastun”, skriv en dikt om det, ni får fyra minuter.
Då duger det inte att sitta och fundera på hur man ska lägga upp arbetet och vilken disposition som är bäst. Och dikten blev därefter. Andra uppgifter var att skriva en egen novell till på tisdag, fem haikudikter över lunchvilan, en gemensam skicka-vidare-historia och säkert annat som jag glömt.
Under skrivarveckan så lyckades nog alla nån gång få till just det där andningsstoppande, hjärtrusande eller irriterande vackra. I en kort berättelse, en haikudikt eller en ilsken harang om leverpastej.
Så tesen håller. Skriv, sitt inte där och vegetera! Eller åtminstone inte samtidigt.
Jag hävdar förresten med bestämdhet att du ska vegetera när du har tid. Det är din f*rb*nn*de plikt som människa. Jobba har sin tid, att låta tankarna fly undan har sin. Men ingen mer souvlaki på ett tag.

Nu vandrar jag omkring i Vasastan på eftermiddagarna som en salig ande.

Nyss hemkommen från New York försöker jag behålla känslan av att befinna mig på resande fot, och då är Vasastan perfa. Här finns allt. Till exempel mer eller mindre knäppa affärsinnehavare. Att jag kunde stå och mysprata så länge om antikiviteter visste jag inte själv.
I morse åkte jag rullbräda ner till tunnelbanan vid Odenplan, i finskorna, (fin-skorna, inte Tuula och Tarja). Nya mjuka hjul som tar plattskarvarna så lätt, så lätt. Så njutbart, och ändå så många som inte verkar förstå att detta är den moderne mannens sätt att hålla sig fräsch i huvud och lekamen. (”-Öh, kolla en gubbe på skejtboard, haha, väx upp.”) Aldrig i livet!

En sann anekdot:
Kultur- och fritidsnämnden i Sollentunas ordförande Benkt (ja, han stavar så) Kullgard sa när nämnden nyss fattade beslutet att snyta fram stålar till skateparken vid Rudbecksskolan, att ”…särskilt drivande har varit en vuxen som fortfarande är tonåring”.
Tänk om jag hade skaffat mig en utbildning istället. Då hade jag suttit där och varit 44 år nu (..alltså det är jag ändå, men jag menar inte bara på pappret). Nu byggs skateparken för fullt.

Är det förresten nån som saknar vår gamla, gamla bloggarargbigga Fröken Wallenberg? Inte jag! …fast bara lite. ”Min dator är paj” säger hon. Jag har erbjudit mig att ta en titt på hennes dator om hon vill, men hon verkar inte vilja ha den fixad. Ska jag väcka henne med att visa nya skarpa paparazzibilder av henne här?

Vad tycker du?

Trodde ni att jag var död?

Och tror ni nu av rubriken att jag har bytt kön?

Nej, näppeligen och ingalunda. None of the above. Jag har haft sommarlov, flyttat och bidat min tid.
Nu har dock bloggandet börjat igen, på allmän begäran, faktiskt. (jo, faktiskt så har jag fått mer än ett önskemål om att jag ska börja skriva igen)

Under sommaren har jag också varit kulturell, nästan i överkant ibland.

Igår tickelsempel, så var jag och frun V.I.P-inbjudna till Teater Scenario för att se föreställningen ”Dragana”.
Numera tar det tio minuter att åka dit också. Haha, för jag bor i stan!

Dragana handlar om en lesbisk gynekolog, som älskar ni-vet-det-som-sitter-där-gynekologen-tittar, men i övrigt lever ett torftigt TV-tittarliv. Jag vill ge en eloge till skådespelarna för att ha lärt in många och långa repliker, jag vill ge en eloge till upplägget där två personer spelar samma roll, ur olika (skulle det väl vara?) perspektiv. Och Helena sjöng Randy Crawfords ”I´ve never been to me” häpnadsväckande bra.

Men man kunde förvaltat själva idén mycket bättre. En ”sån där” gynekolog är ju en skitkul idé. Tänk den idén i händerna på Stefan och Krister…

Men nähärå, inga gapflabb från min sida, det slutade som vanligt med att man är ledsen och stackars för att man är queer.
Jag håller med DN:s recensent som satte skrattet i halsen lite, när hon tänkte på hur det skulle uppfattas med en manlig gynekolog som har munskydd för att inte dregla kättjefullt på sina patienter.

Teater Scenario har bytt konstnärlig ledare, och några andra nya personer har också kommit till. Av någon anledning dras hela stället åt Q-hållet då.

Ochvadnudå? Tre damtoaletter och ingen herrtoalett. Jättefyndigt. Men vinner man verkligen kampen för att man suddar ut könsskillnaderna helt? Eller för att man drygar ut toaköerna genom att förlänga även männens toatid?
Ärligt, jag blir provocerad av att de satt blommor och hällt jord i pissoaren.
Jag borde ha pissat i den ändå. Ska göra det nästa gång. Äta tjockt med sparris och dricka en massa vätskedrivande, inte säkert öl, och sedan försöka fälla blommorna ner i en aromrik geggamoja.

Eller jag kan tömma blåsan i fontänen i lobbyn. Jag kan sitta ner och göra det om nån vill. Lite sådär sexuellt ambivalent.

Däremot blir jag inte provocerad av att man tycker att det är så synd om queerpersoner. Det blir jag bara trött av.

Ser fram emot musikbokningarna under hösten dock.
Amen för nu. Nu har jag vaknat igen.

Minns ni min fina middag i dalarna häromveckan?
Då gällde ensam på hotellrum med rött vin, tunnbrödsrulle och Vi i femman på TV, alltså. Nu har jag blivit uppgraderad. Så här ser numera alla mina fredagskvällar ut:

Det ni inte kan se av bilden är att jag dessutom har snygga tjejen bredvid mig i soffan. Men ni ser ju Moeten, svenska jordgubben och fotboll på TV.
(Notera att smågodiset hänger med fortfarande. Nu färskt!) Så här är livet, ups and downs. Nu är jag vinnare igen.

Dessutom en exhibitionistbonus för mig: Den som flanerar på Kungsbron (Kungsgatans förlängning efter Fasching och kasinot…) kan nu se mig i jätteformat igen. Grattis! I flera modeller med och utan leende. Tyvärr täcks bilderna ofta av parkerade bussar.

PRESSTOPP:
Här meddelas dessvärre att Valiers personaktier föll något i morse för att jag hade glömt att meddela vår (vita) städerska att vi inte ville ha hennes tjänster längre, och hon därför väckte sommarlovande tonårssonen och möttes av halvpackade kassar och kartonger (snygga tjejen säger att vi måste packa i tid, snart är det 16 augusti.) men jag skall snart jobba mig tillbaka.

Äntligen nånstans där jag kan clippa mitt här.

Inte nog med det, jag kan också städa mitt ansikte.
Samt ingå i Spola Här.
Och inte minst få Anknytning.

Har inte ni också längtat efter Janjack?

Som tur är har Oss också Brä Prisis Ekonomik.
Jag slår till!

Ni kanske inte tror det, men jag har en god vän. Han heter M. Född utomrikes. Hårt hållen av missionärsföräldrar och med cirka sex syskon. M. är lokal politiker en bit över hobbynivå, i ett parti med starka värderingar. Han vill gärna ge intryck av att vara den där städade, väluppfostrade medelålders mannen som måste vänta på att nån annan öppnar de automatiska dörrarna i varuhusen, för att hans egen ödmjuka personlighet inte ger något utslag i fotocellen.

-Ha!
Det är en falsk bild. Jag vet bättre. Strax under ytan puttrar en rebell. M. brinner för att en gång för alla åka studentflak. Och eftersom han tog studenten i hippie- och revolutionstider och inte igår, så bjöds icke den möjligheten när det var hans tur.

Nu har han emellertid sin plan klar. Nästa år i studenttider kommer ni att se M. redan före 08:00 i Edsbergsparken, bredvid den kommunala gymnasieskolan. Han kommer att vänta i ett buskage på att avgångseleverna kommer för den traditionsenliga champagnefrukosten. (Redan på min tid (1983) pratade vi om den, men ingen såg nånsin nån skumpa, men nu tycks den finnas, jag (!) fick till och med inbjudan till den via facebook häromdagen) Nå, när eleverna börjar tåga in i parken kommer M. att skutta fram, ja just skutta, eftersom han är iklädd heltäckande kanindräkt. Med snygg skylt på magen. ”Studentflaks-maskot”.
Han kommer också att regelbundet framföra små verser, till exempel: ”För att få lycka på ditt flak – Ta en kanin där bak” Vem kan motstå detta? Klart M.kommer att få åka flak. Och umgås med nya fina mössor.

M. är så gott som absolutist, så det är inte spriten som lockar, utan skrålandet, glädjen och den oförställda brutala glädjen.

Dessutom kan han tjäna en hacka på att fylla sin medhavda säck med tomburkar. Jag skall göra mitt bästa för att M. skall få se sin dröm gå i uppfyllelse. Nästa år tar hans egen dotter studenten, och då kommer dräkten att behövas.

So long.

Häromdagen tog vi en stund, lilla hjärtat och jag, och vandrade kring i våra (snart) nya kvarter. Solen sken, avgaserna doftade och vi åt tapas. Dessutom hittade vi bland annat mycket snygga skyltningar. (Jag vet, måste börja göra bilderna större, men nu får du anstränga ögona en smula.)

Särskilt snyggt med små rebusar på slutet:

”Stå inte med en STRUTS PÅ GÅRDEN då båten skall sjösättas…”

och

”Med ett stort KNARKFÖRRÅD på TUNGAN…skönt eller hur?”

Det här väckte gamla sjuttitalsminnen, ser du vad det är?

Aha, här kan man ju köpa reservdelar till sina gamla Koflach. Notera hur dammiga de är, märkligt med tanke på hur lysande affärer det måste gå att göra på försommaren med spännen till 30 år gamla slalompjäxor. Skylten säger: ”Behöver du reservdelar till dina slalompjäxor? Vi kanske har dem”. Att ingen annan har kommit på den idén…

Men snyggast var nog ändå ändå denna skyltning. ”Vi låter en tomte spela pizzicato på en fiol utan strängar för en naken vit dam, för att tigga ihop stålar nog till en rejäl tjobang.” Man riktigt ser hur de letat efter matchande prylar, och hur de sedan stått med tummarna i hängslena, ni vet så där, spänt ut bröstet och pöst över av stolthet över sin fina skyltning. (Eller så är man bara fläskigt mycket mer ironisk än vad stackars Valier kan ana.)

-Ah, Vasastan, här kommer vi att trivas.

Just den här nationaldagshelgen är vi inne och provbor i innerstan, när vi vaktar klädsamt fyllige Einar och bengalen Wilma när deras mamma och pappa är i Prag. Känns bra så här långt, men vi åkte hem till Svullentuna för att sola mitt på dan ändå. Nu blir det skolavslutningsmiddag på Bistro Edsbacka. Den finns i alla fulla fall inte i stan.

Jag har ju aldrig påstått att jag är särskilt bra på att stava, (eller jo, det gör jag kanske jämt) men hur stavas egentligen familj på italienska?

Jo jag vet att bilderna är lite små, men kolla noga då. Är du inte uppmärksam?

”Matbordet blir större när du får gäster” – Det är ju fantastiskt, varför har man inte läst om det i tidningarna?

Och så vill jag skryta med min nya brudmagnet, den otroligt sexiga Toyota Prius. Här kan ni komma med era jänkare, volvosar och saabar. En svart riskokare är den som drar till sig tjejer (med palestinasjal, indiemusik och rättvisemärkt kaffe) Men kolla hur lite soppa den drar, snittar 0,54 liter per mil, typ lovin spoonful. Man ser här den senaste halvtimmens körning, angivet i femminutersintervall
sista femminutaren låg jag på 0,25 liter milen, det är ju freakin’ unbelievable.

Jag har en mycket vacker dotter, och det är en god sak.

Men visst blev det ännu bättre när hon plockade ögonbrynen? (Här syns hon som Anita i West Side Story)

Brunetten (svartetten?) Linda som hänger i bakgrunden var också en höjdpunkt.

Jag har varit på turné. Först en heldag i Avestas betong.

Om du aldrig rullat din skateboard över perfekt betong, så är det dags! Åtminstone nästa sommar går det att göra det i Stockholm också. Nu måste man åka över tjugo mil för den njutningen.

Därefter hade jag en riktig partykväll, ensam på Långshyttans Brukshotell. Endast 750 spänn (rummet alltså, inte maten).

Italienskt rödvin, tunnbrödsrulle, en påse karameller och Vi i femman på TV; kan det bli så mycket bättre? Ja det kan det nog när jag tänker efter, jag somnade sedan till idiomatisk fascism och frigörelse genom läsning av Språktidningen. Det är en blaska i min smak. Inte som ni andra snuskisar som köper herrtidningar när inte frugan är med. Jag – lebemannen och vivören – gottar mig i hur man gör en kurva över uttalet av ordet ”Sommarledighet” och att vi i Stockholm har en tontopp i början och en i slutet, medan masarna bara har en topp i början och sen dalar (förlåt) tonen, medan skåningen bara har en topp i början och sen rakt… eller hur det nu var. Jag somnade nöjd i alla fall. Det kan ha varit karamellerna som verkade sövande också.

Och slutligen var det bröllopsdags, och vi fick vara med och bringa lite ljus och glädje till byn.
Då hade lilla gumman kommit upp med tåget också. Mitt ensamma dygn var till ända.

Grattis!

Ha, nu har vi slagit vad, lilla gumman och jag.

Kvinnan i mitt liv, den mogna och ändå flickaktiga E. var upprörd. Hon kunde på inga villkor gilla, förstå eller ens acceptera att Henke Larsson 37, tagits ut till Sveriges EM-lag i fotboll.

E: -Där borde unga, fräscha och ännu aktiva proffs vara med.
V: -Jamen, Henke är ju lysande i allsvenskan just nu, och…
E: -Jaha, i vilket lag då? Helsingborg, typ! Han är ju pensionär och borde inte hålla på och ta upp plats i laget.

Det hjälpte inte hur jag än hänvisade till att 90% av Sveriges befolkning jublade över att Larsson ställer upp igen. Men jag fick slutligen ner henne i brygga – bildligt talat, sonen var ju hemma – genom att säga att om det nu ändå blir så att Henke leder svenska landslaget till framgångar, tja varför inte till seger, i EM, hur klok var då hennes förtida sågning? (ska en sån där mening avslutas med ett frågetecken?)

Då medgav männskan i alla fall att hon om något så otroligt skulle ske så kanske hon gjort en något felaktig bedömning.

Vad är nu slaget. Tyvärr har vi inte facit förrän senare i sommar, av naturliga skäl.
Priset till vinnaren är hemligt, och jag kan bara säga att jag kommer att gilla det om jag vinner.

Märkligt att kvinnor, som i vanliga fall är sansade och dessutom tycker att ålder ger pondus och auktoritet, plötsligt när det gäller svettiga män med muskulösa ben i shorts har en ålderschauvinistisk uppfattning. ”Av rättviseskäl” My ass!
Dagens bloggfråga är nu: Vem kommer att vinna?
Vad anser svenska bloggare om saken?

Pensionärer ser ut så här:

För er som blev skärrade när jag beskrev min sorg vid min pappas dödsbädd häromnyssens vill jag nu bekräfta att ryktet om hans död är överdrivet. Han är fortfarande fräsch. Och jag tar honom fortfarande inte i bänkpress. Se själva:

I morgon skall jag valla mamma i Salem, och se om det finns nåt kvar av byn, så som jag minns den innan den blev helig rasistmark. Henne knäcker jag, om inte i bänk, så åtminstone i bicepscurls.

Man har ett problem, man mår till exempel inte så bra. Man vet inte exakt vad som är på tok, bara att systemet inte är på topp. Då kan man gå till en läkare. Det gör jag emellanåt. Men det är inte roligt. Och detta upprepas gång efter gång. Detta är en sann historia. Så här är det.

Jag kommer till läkarmottagningen. Ofta i ett ganska sunkigt kvarter. Jag är inte ensam i väntrummet, jag står sist i kön, väntar på min tur och när jag träder fram inför läkaren skrapar jag först lite med ena foten, sen med andra och presenterar mig. Läkaren grymtar lite stressat, jag försöker snabbt förklara hur jag mår. Han ställer några riktigt ironiska motfrågor som visar hur grön jag är på medicinska frågor.

Då ber han mig plötsligt ta av mig på underkroppen. Där i väntrummet. Lydig som jag är så gör jag det. Hastigt och mer brutalt än kärleksfullt våldtar han mig. Ganska snabbt, men väldigt förödmjukande. Det gör ont, och jag undrar om det verkligen är nödvändigt. Jag tittar mig omkring på de andra som väntar på sin tur, men ingen tar någon notis om mig. Såg jag nyss på när de som var före mig i kön råkade ut för samma sak? Vet inte.

När läkaren är klar tittar han lite surt på mig, och ser lite missnöjd ut. Inte nöjd med mig. Nöjd med sig.
Han säger att han skall försöka bota mig om han har tid, om inte det blir för mycket jobb, och jag vet väl att det kan bli dyrt, jag är ju inte helt ung längre, och man får räkna med att kroppen tar lite stryk.
Jag får ny tid i slutet av veckan. Eller månaden.

Mycket tacksam stammar jag fram mina hederbetygelser och mitt stora förtroende för hans visdom. Jag betalar dryga pengar för behandlingen och tvingar mig själv att säga tack och le ganska brett.

Det här händer mig minst ett par gånger om året. Jag vet att jag kommer att bli kraftfullt våldtagen, jag vet att läkaren kommer att vara sarkastisk, jag vet att det kommer att göra ont och kosta mycket pengar. Jag vet också att jag trots detta kommer att tvingas tacka honom efteråt. Ändå gör jag det igen och igen.

Om du själv har en äldre bil/moped/cykel/gräsklippare så vet du vad jag talar om.
Det kommer dagar när den inte går som den ska.

Då undrar jag alltid varför jag inte gick fordonsmekanisk linje, och om allt detta hade kunnat undvikas om jag växt upp med min pappa och inte min mamma. Så jag kunde meka själv och slapp lämna in fordonet på service.

Gårdagens middag skulle inhandlas. Det var min tur att förse familjen med föda. (Hur kan man handla ”gårdagens mat”? Ja, vad jag försöker berätta är att detta jag ska berätta hände igår.)

Jag köpte lite fin svensk lövbiff, några babianer och lite frysta rotfrukter. Detta skedde i tidningskvarteren i Marieberg, Kgl Hufvudstaden. Många knastroll till tidningsfolk finns fortfarande i hoodet där, så lite van vid märkliga typer är jag. Men den här gången blev det konstigt.

Jag stod i kön till kassa 3, och såg häpet hur kassören i kassa 4 alltmer doldes, när en liten lätt skallig man, med ett kanske nordeuropeiskt utseende lassade upp ett enormt berg av varor ur alla varugrupper, olika bröd, kex, grönsaker, mjölk, saft, gryner, ost och kanske lysrör. Kort sagt, han skulle fylla ett tomt hem med alla livsmedel man behöver för ett kvartal. Kassören försökte påkalla en kollegas uppmärksamhet för att erbjuda hjälp att packa partiet i kassar, så att inte kön skulle sträcka sig till delikatessdisken innan mannen fått ihop prylarna.

Ingen kom. Jag svär, det skulle bli sex fulla pappkassar.

När allt var blippat, och priset framslaget, och mannen stod med plånboken i högsta hugg, så kommer en väldig kvinna framseglande, vet du vem Frau Pork är i serien Ernie?

Damen till vänster i bild. Precis så såg hon ut, fast större, som Barbra Streisands storvuxna mor. För dagen iklädd en rollator med två orkidéer modell större i korgen framtill.

Kvinnan (till mannen): -Tooniiii! (sårad röst med ton av ”hur kunde du?”)
Mannen (till kassören): -Åh förlåt, jag glömde… (plockar upp blommorna ur fruns fordon och lägger på bandet…)

Frun säger inte ett ord till, utan strosar lugnt förbi kassan och går fram emot utgången, kikar lite förstrött på omgivningen, pillar på en blomma till, tar i alla händelser ingen notis om lille maken eller hans packning.
Vilka var de? Varför handlade de så mycket? Skulle de ha fest? Skulle de flytta ut på landet? Hade de sju barn inlåsta i källaren? Hur orkade karln alla kassarna? Hur kom tanten på den smarta idén att skaffa rullator så hon slapp bära?

Om du har läst Pappa C:s senaste inlägg, så vet du att detta bara var deras första inköpsställe, de åkte sedan ut till Häggvik och shoppade på i sin Volvo PV.

(Lade ni märke till att jag stavde Rollator på två olika sätt, jag kunde inte bestämma mig.)

Ni vet hur det är att vara man. Jag kommer hem från Fryshuset och har satt min första Axle-stall-to-Rock-to-fakie-combo. Jag har varit med om värsta actionkomedin i kön på ICA Maxi. Eller sett en kille med riktigt ful frisyr, eller med dålig klädsmak – eller både och.

Ja, ni killar* vet vad jag menar. Jag bara bubblar över av något som jag måste dela med mig av. Något viktigt.

Egentligen är jag kanske lite övertrött, men då, just då, har jag fokus på STORYN. Och jag nästan rusar in hemma, och finner söta hustrun E. sittandes vid köksbordet, med näsan i Dagens Nyheter.
-Ahh, här är en som vill lyssna och dela min överjordiska upplevelse.

Och först känns det som om jag har rätt. Det är en härlig historia, jag är en god berättare, och att jag får med alla detaljer är essentiellt för the whole experience.

E. lyssnar uppmärksamt. Nickar lite medhållande. Säger lite ”Mmm” och ”Aha”. Får mig att slappna av. Känna mig viktig i någons liv.

Då säger hon plötsligt:

-Åh, gubben, vad intressant du är, och vilken härlig grej du varit med om, mycket mer intressant än att jag jobbat hårt och länge idag, kommit hem, med tåg och buss eftersom du hade bilen, plockat ur och i diskmaskinen, ställt in frukosten från i morse, tömt tvättmaskinen, hängt blöta tvätten och strukit dina skjortor. Och just nu när jag bara satt och slötittade på bilderna i DN, som du läste noggrant i morse, så passar det ju jättebra att du kör din monolog. Tack älskade man, du förgyller mitt liv. Och jotack jag mår bra.

Jonas Birgersson, Johan Stael von Holstein, en gasballong med hål i, Percy Barnevik. Jag vet hur det känns när luften går ur. När all energi bara forsar ut, som diarré efter ätande av för mycket kycklingfett.

-Men… men… jag ville bara… försöker jag. Tillintetgjord. Av denna vackra, socialt utvecklade, ja varför inte rent av, varma kvinna. Jag går därifrån, avslöjad, sårad och avsnoppad. Jag börjar plocka lite med nåt hushållsbestyr nånstans. Som jag tror skulle behövas, kanske. Byter en glödlampa, virar ihop en kabel.

En stund senare dyker hon upp i dörrhålet, jag tror att hon ångrat sig, lyser upp lite försiktigt.

-Förlåt, men ibland vill jag bara vara dum.

Jamen, då känns allt genast bra. Det är ju ett beteende man känner igen sig i och förstår. Inte!
Tack. Tack.

* ”Ni killar” är ett sånt där skönt uttryck, som man först läste i serietidningen Dennis 1972, och som egentligen bara funkar på amerikanska, men man måste ändå använda det.

Ho ho, nu vet jag var Fröken Wallenberg håller hus när hon inte bloggar.

I helgen har jag och min unga hustru turat omväxlande till tippen och ett förråd med saker som vi inte vill ha i vårt hus längre. I alla fall inte medan visningar pågår inför försäljningen. Hepp!

-Va? Skall Valier sälja? JA! Skall Valier flytta? JA! Hur skall det gå? Ja, inte vet jag. Men så är det i alla fall, och nu har vi stajlat för fullt. Fattar du hur mycket prylar som bara tycks ha stått och gömt sig i skrymslen och vrår hemma? Lass efter lass av prylar som vi inte kommer att sakna, och egentligen borde slänga direkt. Skall den här slängas? Skall den här sparas? Stress och hans moster.

Se sådana rena vitvaror vi hade under trehundra magneter, skojiga bilder och skollappar.

Vi flyttar i augusti, men vill sälja innan sommaren, så plötsligt blev det brådis, achtung eilig, tengo prisa och snabbt. Vi gjorde upp med mäklaren i fredags och idag tisdag första visning, ingen annons. Så går det när man har det hetaste huset på bomarknaden – som vi bedömer det. Nu återstår att se om nån vill betala också.

Vem är jag gift med egentligen, olika åsikter tycks råda. ”Frau V” ”Esther Margar” eller helt enkelt Eva Larsson? Men styra upp en husförsäljning kan hon i alla fall, lilla gumman.

Styra upp mig kan hon också, som det verkar och som det känns på min puls och blodtryck. Men igår fick jag i alla fall knalla iväg på konsert med min bror. Vi snikade in på Willie Nelson på Berns.
Jag har tidigare uppgivit att jag ville vara Rolling Stones, och sedan medgett att jag hellre ville vara Henrik Schyffert. Nu vet jag i alla fall att det är Willie Nelson jag vill vara när jag också är 75 bast.

De flätorna går inte av för hackor, och hans gitarr hade ett stort uppslitet hål i locket efter åratal av idoga fingrars flirpande.

Amen så länge.

Nu ska ni få höra: Förr i tiden fanns ett skolämne som hette jumpa. Tickelsempel när er ödmjuke skribent gick i skolan, på sjuttitalet.

Vi anade nog att det kom från ordet gymnastik, och snobbiga lärare som ville vara lite ungdomliga sträckte sig till att säga ”gympa”, men vi sa alltid med ”u”, jumpa.
För er ungdomar kan jag komplettera med att det – i den mån det över huvud taget finns på schemat – nu kallas ”idrott”, eller kanske ”hälsa & idrott”. På den gamla goda jumpatiden fanns också OÄ (SO) och maskinskrivning (Detta kan jag inte ens beskriva för dagens ungdom, kanske som en dator, utan skärm, och med inbyggd skrivare, lite som en chatt där det man skrev kom ut direkt, men ingen läste det man skrev. Utom mansfrisyrprydda skrivmaskinsläraren Ragnhild, som jag kallade Ragnar, och som nog var lite rädd för mig.)

På jumpan lekte man skeppsbrott, tills det blev för farligt, och spelade spökboll. Jag minns att vi helt självklart hade sock-i-plast (min mamma sa plast-i-sock, vilket ökade mobbinggraden en smula)

Nånstans i femman blev det modernt med basketboll, så då spelade man det för glatta livet. Jag var andre reserv i klasslaget, och fick inte spela en sekund.
Och så i sjuan fick vi en ny jumpalärare (jumpa-majje hette det ijenklien, alla manliga hette majjen, och de kvinnliga hette språkevolutionistiskt: fröken-frullan-jullan-göken…) som hette Aziz, och var elitvolleybollspelare, men vi spelade aldrig volleyboll, även om han alltid gick omkring med en hårdpumpad volleyboll som han kastade på oss när vi var ouppmärksamma, han införde också nån slags straff där man fick sitta på rumpan och hoppa runt i salen. Endast röv mot golv, och så sätt fart – testa själv, se vad som händer, börja studsa.

Aziz hittade också på innebandy, det var ett slags hockey, eller bandy, fast man spelade det inomhus med en liten hålig plastboll, och med plastklubbor som man kunde böja sönder bladen på för att få rätt hook. Man hade inga skridskor – som jag minns det. Nå, innebandy var en plåga under hela högstadiet. Hockeykillarna i parallelklassen var stenhårda, och jag som mest var hygglig på bröstsim tyckte det hela var trist.
Det började dyka upp killar som alltid hade Sergio Tacchini-overaller i WCT på sig, och som gick och viftade med innebandyklubbor i skolkorridorerna. Aldrig hade de lektion heeller. De snusade och var rätt töntiga, tyckte jag.

Nå, innebandy var en jumpapryl, som gick över efter högstadiet, även om jag minns att vi spelade lite för att hålla oss i form senare också. Några dorkar med fjunmustasch gick omkring på stan med klubban på väg till jobbet även på 80-talet. Vilka muppar. Jag hade lagt av efter nian.
-Oj, shit, nu minns jag att jag och E. förlovade oss, den 13/2 1985, och att jag när det var klart bytte om och åkte och spelade innebandy i Blackeberg. E. gillade aldrig Blackeberg något vidare efter det.

Men sen dog sporten ut, som jag uppfattade det.

Nu har jag till min stora förvåning sett att innebandy fortfarande finns! Och det visas på TV-sporten. Och då är det inte lokalreportage från jumpasalen i Bergaskolan i Rönninge
längre, utan från Globen eller motsvarande. Helt obegripligt! En lek för högstadiepojkar?

Man ser nästan aldrig nån som kör skeppsbrott, eller spelar spökboll i Globen. För att inte tala om att nästan ingen i Globen har sockiplast.
Var skall det här sluta?
En dag har alla datorer i hemmen? Man slutar med kassettband? Alla kan ha en telefon i fickan? Nej, där går nog gränsen.