Jag gör ibland tester på nätet för att se om jag har den ena eller andra sjukdomen. Jag kollar också (nej, inte regelbundet) om jag platsar i Mensa. Det gör jag inte, jag passerade Mensastadiet long time ago, antar jag. Jag gör också personlighetstester för att se vilken profil jag har. Det brukar visa sig att jag är den extroverte (äh?) teaterapan (va?) som gillar att vara i centrum (nä?) och som oftast är glad och social (uh?). Efter ett sånt test fick jag som tips att medvetet sända ut byråkratsignaler, t ex ta med mig papper och penna till alla möten, så att de jag möter känner sig strukturellt lugna. Jag har ultraljudat scrotum, för att utesluta knasiga knölar där. Jag läser också gärna om psykisk sjukdom för att se vilka symptom jag har. Ofta ganska många, faktiskt. Min älskade E. är fullständigt övertygad om att jag har Tourettes light. Jag skriker inte att min pappa har en vårta på b*llen på Coop, och inte heller på jobbet. Men…
(Apropå extrovert så kom jag inte med Sofia Wistam till Argentina för att tävla i Wipeout)

Glädjande nog läste jag nyss en krönika av Linda Ingrid Skugge, född Norrman, (Ja, jo, i Amelia, som jag endast läser för att se hur manlig jag ska vara mot min välsignade fru, så att hon står ut med mig) där Linda förvånades över att hennes barns kompisars föräldrar inte hotade dem med att bajsa på deras leksaker om de inte plockade undan efter sig. Så har vi det hemma. På rikt. (Nej, jag bajsar inte på dockor och småbilar, mina barn är ju stora nu, så det får ju bli på moppen och i pianot eller nåt) Herreminje, min dotter fyllde aderton i onsdags. Men vi har en skapligt hög kissåbajsnivå i familjen även om lilla hjärtat gör sitt bästa för att tona ner det.
Fortfarande vet vi inte om jag eller dottern rapar högst, vi får aldrig tillfälle att mäta innan E. stoppar oss.

När folk kritiserar mig för något besynnerligt i mitt beteende svarar jag att det ”Ingår i min diagnos”. Och då lättas stämningen upp, utom för generation W som inte fattar ironi. De kan då bli en smula reserverade. Skrytsamhet lider jag av ibland, förresten så fick jag nyss det där reklamjobbet med motorcyklen och smärtsalvan.

Borderline och några mer tydliga diagnoser har jag strukit, jag har för få depressioner, spruckna förhållanden och övernattningar i fyllecell i mitt CV. Jag är inte autist, vet inte hur många tandpetaraskar jag tömt på golvet i misslyckade räkneexperiment, Mina röster i huvet kan jag också tygla skapligt. Men jag är allergisk mot asfalt – i synnerhet hastigt kommande mot kind, tickelsempel.

Däremot är jag aldrig förkyld, har aldrig haft influensa och inte migrän. Men jag blir magsjuk av för mycket nötter och chips, särskilt om de ätits i en bar sent på natten. Efter såna chipsnätter får jag nog ont i kolan också, när jag tänker efter. Men jag skulle aldrig komma på idén att vaccinera mig mot flunsan.

Vi får väl förresten se hur det blir om jag låter sterilisera mig, (Jag har tillräckligt med barn, tycker jag) det ingreppet lär kunna personlighetsförändra en del. Hittills bromsar E. mig, och kanske är det lika bra. Hur blir ett knastroll när han personlighetsförändras? Tänk om hormonförändringen skulle göra mig…vanlig. (Som den CP-skadade ståupparen Jesper Odelberg sa: När mina polare dricker sprit, så blir de vingliga och får motorikproblem, men när jag dricker så kan jag både gå och dansa.) Nej, vi får fortsätta leva i avhållsamhet frugan och jag. Det blir bäst så, och så blir man inte rufsig i håret.

-Öööh,vart är jag nu på väg i mitt resonemang? Jo, jag vet att jag har mina brister, och ibland hittar jag namn på dem. Du som har träffat mig kanske har några egna tips?

Jag har mer sjukdomsinsikt än jag har sjukdom - Än så länge, men vänta bara…

Först Wall-Enberg:
Hur kan denna mytomspunna bloggare se ut? Finns hon ens på riktigt?
Frk Wallenberg har dolt sig bakom hästbilder och andra falska fejs.
Hon har varit arg, hon har varit dum och hon har varit rolig. Men nu har hon gått i ide.

Jag har försökt röka ut henne ur grytet, och varit diskret på alla sätt. gett henne chansen att träda fram självmant.

No more Mr Nice Guy. Här är hon:

Eftersom hon verkar ha flytt landet

Och här:

I profil också

Jag kan också avslöja att hon är kvinna, skapligt fullvuxen, med en drygt 20 år yngre dotter, och en ytterligare 20 år yngre dotterdotter.
Yes, så var det sagt.

Här är några kortsiktiga förhoppningar:
Om min livslycka (vackert ord) håller i sig så får jag två nya reklamjobb och ett tävlingsjobb inom kort.
Jag hoppas få bli den där motorcykelmekande svala snubben som får ont i ryggen och kletar på smärtlindrande gel,

och jag hoppas på att få bli den finske (!) timide mannen som kommer hem med en lottsedel till sin fru. Varför är jag populär i Finland? Ser jag finsk ut?

I gymnasiet var det nån som sa att jag såg ut som jugoslav. Tja, vad vet jag, så länge det ger mig jobb.
Jag hoppas också på att få åka till Argentina med Sofia Wistam för att tävla i WipeOut. I Buenos Aires finns det kött och sol, och det gillar ju jag.
Och så hoppas jag att skateboardparken i betong i Sollentuna som jag har projektlett skall bli åkbar innan vintern. Så här ser det ut nu, första betongladdningen är på väg att skvimpas ut nu.

Smooth!

Nu senast plågade jag mig tickelsempel med att söka till TV5:s nya TV-tävling WipeOut, saken är den att man skall springa världens största hinderbana – i Argentina, och det ville jag göra. Man fick vid gruppintervjun gärna överdriva något karaktärsdrag som kan passa i TV. Jag valde karaktären ”Nörden”

Den supergooglande Nörden rockade så fett att majoriteten av de andra i min intervjugrupp valde ut mig som den mest störande och oroande personen. Besked i slutet av månaden om jag får vara med och tävla. Mest hoppas jag att både jag och min väna syster kommer med, det vore tjockt om de tar ut oss bägge två.

Ja, späkning, ja. Olika människor gillar och tål olika mycket smärta. Jag tillhör dem som tål en hel del, och dessutom gillar det. Riktigt hård massage, riktigt kollapsade muskler på gymmet eller stretchig tills det knakar – that´s my baby. (Två gånger har det knakat lite för mycket i baklåren, med tråkigt lång konvalescens som följd, men jag var ruggigt nära att klara spagaten då.) Min ene bror hävdar att tatuering är skönt – inte bara som konst utan själva känslan i huden. Men nja, jag gaddar mig nog mest för konsten ändå.

Nu har vi i alla fulla fall köpt in en spikmatta till kontoret. Den skall man lägga valda kroppsdelar på och och vila en stund, gärna utan tyg emellan (Vilket märkligt nog gör att vissa gärna ligger lite avsides) rakt mot huden. Resultatet av detta skall vara att man slappnar av, och att nerverna skall reagera på smärtan och skicka ut signaler över hela kroppen – och så blir man frisk från allehanda åkommor. Faktum är att det är en riktigt behaglig känsla efter den där första ekivokt onda stunden.

De första minuterna gör det nämligen obeskrivligt ont, lite beroende på hur koncentrerad tyngd man lägger på spikarna. Med ryggtyngden på mattan kan man till och med somna en liten stund.
Att stå på mattan på ett ben, eller snarare en fot, utan annat stöd för kroppsvikten återstår ännu, annars har vi provat de flesta kroppsdelar. Jag vet alltså vilka kroppsdelar som innehåller flest nerver nåbara för spikmatta. Mattan gör mycket vackra symmetriska mönster på kroppen, och ger en frisk och välmående färg som kvarstår en längre stund efteråt. Vissa kroppsdelar kan jag av omsorg om min familj inte visa här. Men så här kan det se ut efter en session på vår nya leksak:

Ättestupan, om inte lägenheten är bra.
Sigtunahem räknar med att en del hyresgäster hoppar ut från ett stup, och är beredda på det.

Vägen till Gud?
Som ni kanske läst så kan man tolka in att bilderna vid knappen vid övergångsställena visar att människans enda väg till Gud är genom Jesus. Som väl är har nu även andra religioner sina övergångsställen. Fast just judarna har strukit människan och verkar berätta att man kan gå direkt till Gud utan att passera GÅ.
Enkelt och bra.

Tack för idag.

Det yttrar sig så här; jag kliver in i en inredningsbutik, tickelsempel i Norrtälje, och ser ett coolt skåp gjort av förslagsvis vrakgods och rostiga gångjärn. Då tänker min hjärna, innan jag hinner stoppa den: Det här kan jag lätt göra själv. Eller varför kliver jag inte in i ett konstgalleri och ser en Ragnar Bertling Olle Bærtling.

Då är det kört, för detta kan jag göra själv, lätt. Det behövs ju bara färg och en linjal.

Och så där håller det på. Jag kan – kort sagt – göra det mesta som någon annan redan gjort. Fast billigare, bättre och detvetesjutton om jag inte kan sälja det och göra en hacka också.

Jag såg förresten på Emmygalan häromdagen, och då var det Tina Fey (Saturday Night Live med mera) som vann pris för sin nya succéserie 30 Rock. (Som vanligt: Kom ihåg var ni läste om den först, om ni nu inte sett 30 rock eller hunnit läsa det nån annanstans redan). Ett av hennes tack gick till hennes föräldrar för att de gett henne oproportionerligt stort självförtroende. Det kunde gällt mig. Förresten hade jag mycket väl kunnat vara på hennes plats helt och hållet, jag är också rolig.

Jag skulle gärna vilja ha en ny vinterjacka. Men jag är lite snål, så jag söker alltid efter budgetlösningar.
Därför blev jag så oerhört glad när jag såg den här jackan.

Här kan man ju göra klipp. Så en dag på lunchen köpte jag det jag behöver för att göra en egen blank snyggjacka.

och för sömmarna:

Här valde jag till och med en lite läckrare färg på tejpen så jag syns bra i trafiken (Som den minnesgode läsaren vet, så bor jag ju i innerstan, så det är mycket bilar, då duger inte en helsvart jacka).

Jag gjorde ett första försök förra veckan, men jag tycker inte att jag nådde riktigt ända fram.

Sedan ”köpte” jag lite bubbelplast från jobbet, och satte igång igen. Troligen vill du också ha en jacka, när du ser hur bra det blir. När jag har en färdig prototyp att visa upp så får ni ställa er i kö för att köpa den. Numrerad förstautgåva.

Jag tror att det är fylllningen och tejpen som kommer att göra susen.
Förresten, bubbelplasten skyddar ju mot stötar också, så om man skulle bli påkörd ändå så är det troligt att man överlever.

Av det som blir över av ”tyget” skall jag göra såna här och sälja.

Förresten är jag inte sjuk, jag är bara smart. Innerst inne.

För er som är nyare läsare kommer här en kort tillbakablick.

Det finns en arg ung (?) kvinna (?) med en blogg som heter Fröken Wallenbergs Angry Diary. Just nu skyller hon på att hennes dator pajat, men trots att kärleksfulla bloggare erbjudit sig hjälpa henne med den, så förblir hon tyst. Nu vill vän av ordning som hämnd blottlägga Wallenbergskans hemlighet.

Hon har haft för vana att kräkas ilska ibland och vara mycket humoristisk ibland. Men hon är så hemlig, så hemlig. När hon lovat publicera bilder på sig, så har det blivit bilder på arabiska fullblod. När hon ska berätta något personligt så blir det ofta ljug. Frågorna har varit många och teorierna ännu fler. Vem är denna mystiska kvinna? Finns hon på riktigt? Är hon arab? Är hon ett fantasifoster från en ambivalent manlig skribent? Är hon i själva verket jag?

Många har nog insett att hennes vrede varit rätt tom och falsk och att hennes politiska åsikter låtit lite väl inlästa i något magasin. Det enda som tycks vara sant är att hon har (hade?) en blogg.
Allt det där tramset om att hon översätter böcker kan ju vem som helst hitta på.

Nå, allt det där hemlighetsmakeriet är snart historia. Jag vet hur det ligger till!
Jag smyger igång med en maskad bild.

Nu börjar kampanjen för att röka fram Wallenbergaren.
Som ni vet så är allt i min blogg alltid sant, och ni kan därför lita på att här och ingen annanstans blir detta en färd mot upplysning.
Jaha, sådärja, nu blev jag inspirerad. Vi tar en maskad bild till.

Följ den spännande fortsättningen.

Till exempel så gick jag en skrivarkurs på Kreta, (kolla svarthåriga snubben på första bilden som dyker upp när du klickar på länken, så förstår du att jag var väldigt konstnärlig på kursen).

På kursen satt vi nio personer under en skuggande pergola och fick lära oss att det inte är nån idé att vänta på inspiration, då blir det intet gjort, utan det är bara att skriva. Vi fick uppgifter som denna:
-Här drar jag ett kort ur författarkortleken… åh, det blev ”mormor i bastun”, skriv en dikt om det, ni får fyra minuter.
Då duger det inte att sitta och fundera på hur man ska lägga upp arbetet och vilken disposition som är bäst. Och dikten blev därefter. Andra uppgifter var att skriva en egen novell till på tisdag, fem haikudikter över lunchvilan, en gemensam skicka-vidare-historia och säkert annat som jag glömt.
Under skrivarveckan så lyckades nog alla nån gång få till just det där andningsstoppande, hjärtrusande eller irriterande vackra. I en kort berättelse, en haikudikt eller en ilsken harang om leverpastej.
Så tesen håller. Skriv, sitt inte där och vegetera! Eller åtminstone inte samtidigt.
Jag hävdar förresten med bestämdhet att du ska vegetera när du har tid. Det är din f*rb*nn*de plikt som människa. Jobba har sin tid, att låta tankarna fly undan har sin. Men ingen mer souvlaki på ett tag.

Nu vandrar jag omkring i Vasastan på eftermiddagarna som en salig ande.

Nyss hemkommen från New York försöker jag behålla känslan av att befinna mig på resande fot, och då är Vasastan perfa. Här finns allt. Till exempel mer eller mindre knäppa affärsinnehavare. Att jag kunde stå och mysprata så länge om antikiviteter visste jag inte själv.
I morse åkte jag rullbräda ner till tunnelbanan vid Odenplan, i finskorna, (fin-skorna, inte Tuula och Tarja). Nya mjuka hjul som tar plattskarvarna så lätt, så lätt. Så njutbart, och ändå så många som inte verkar förstå att detta är den moderne mannens sätt att hålla sig fräsch i huvud och lekamen. (”-Öh, kolla en gubbe på skejtboard, haha, väx upp.”) Aldrig i livet!

En sann anekdot:
Kultur- och fritidsnämnden i Sollentunas ordförande Benkt (ja, han stavar så) Kullgard sa när nämnden nyss fattade beslutet att snyta fram stålar till skateparken vid Rudbecksskolan, att ”…särskilt drivande har varit en vuxen som fortfarande är tonåring”.
Tänk om jag hade skaffat mig en utbildning istället. Då hade jag suttit där och varit 44 år nu (..alltså det är jag ändå, men jag menar inte bara på pappret). Nu byggs skateparken för fullt.

Är det förresten nån som saknar vår gamla, gamla bloggarargbigga Fröken Wallenberg? Inte jag! …fast bara lite. ”Min dator är paj” säger hon. Jag har erbjudit mig att ta en titt på hennes dator om hon vill, men hon verkar inte vilja ha den fixad. Ska jag väcka henne med att visa nya skarpa paparazzibilder av henne här?

Vad tycker du?

Och tror ni nu av rubriken att jag har bytt kön?

Nej, näppeligen och ingalunda. None of the above. Jag har haft sommarlov, flyttat och bidat min tid.
Nu har dock bloggandet börjat igen, på allmän begäran, faktiskt. (jo, faktiskt så har jag fått mer än ett önskemål om att jag ska börja skriva igen)

Under sommaren har jag också varit kulturell, nästan i överkant ibland.

Igår tickelsempel, så var jag och frun V.I.P-inbjudna till Teater Scenario för att se föreställningen ”Dragana”.
Numera tar det tio minuter att åka dit också. Haha, för jag bor i stan!

Dragana handlar om en lesbisk gynekolog, som älskar ni-vet-det-som-sitter-där-gynekologen-tittar, men i övrigt lever ett torftigt TV-tittarliv. Jag vill ge en eloge till skådespelarna för att ha lärt in många och långa repliker, jag vill ge en eloge till upplägget där två personer spelar samma roll, ur olika (skulle det väl vara?) perspektiv. Och Helena sjöng Randy Crawfords ”I´ve never been to me” häpnadsväckande bra.

Men man kunde förvaltat själva idén mycket bättre. En ”sån där” gynekolog är ju en skitkul idé. Tänk den idén i händerna på Stefan och Krister…

Men nähärå, inga gapflabb från min sida, det slutade som vanligt med att man är ledsen och stackars för att man är queer.
Jag håller med DN:s recensent som satte skrattet i halsen lite, när hon tänkte på hur det skulle uppfattas med en manlig gynekolog som har munskydd för att inte dregla kättjefullt på sina patienter.

Teater Scenario har bytt konstnärlig ledare, och några andra nya personer har också kommit till. Av någon anledning dras hela stället åt Q-hållet då.

Ochvadnudå? Tre damtoaletter och ingen herrtoalett. Jättefyndigt. Men vinner man verkligen kampen för att man suddar ut könsskillnaderna helt? Eller för att man drygar ut toaköerna genom att förlänga även männens toatid?
Ärligt, jag blir provocerad av att de satt blommor och hällt jord i pissoaren.
Jag borde ha pissat i den ändå. Ska göra det nästa gång. Äta tjockt med sparris och dricka en massa vätskedrivande, inte säkert öl, och sedan försöka fälla blommorna ner i en aromrik geggamoja.

Eller jag kan tömma blåsan i fontänen i lobbyn. Jag kan sitta ner och göra det om nån vill. Lite sådär sexuellt ambivalent.

Däremot blir jag inte provocerad av att man tycker att det är så synd om queerpersoner. Det blir jag bara trött av.

Ser fram emot musikbokningarna under hösten dock.
Amen för nu. Nu har jag vaknat igen.

Det ni inte kan se av bilden är att jag dessutom har snygga tjejen bredvid mig i soffan. Men ni ser ju Moeten, svenska jordgubben och fotboll på TV.
(Notera att smågodiset hänger med fortfarande. Nu färskt!) Så här är livet, ups and downs. Nu är jag vinnare igen.

Dessutom en exhibitionistbonus för mig: Den som flanerar på Kungsbron (Kungsgatans förlängning efter Fasching och kasinot…) kan nu se mig i jätteformat igen. Grattis! I flera modeller med och utan leende. Tyvärr täcks bilderna ofta av parkerade bussar.

PRESSTOPP:
Här meddelas dessvärre att Valiers personaktier föll något i morse för att jag hade glömt att meddela vår (vita) städerska att vi inte ville ha hennes tjänster längre, och hon därför väckte sommarlovande tonårssonen och möttes av halvpackade kassar och kartonger (snygga tjejen säger att vi måste packa i tid, snart är det 16 augusti.) men jag skall snart jobba mig tillbaka.

Inte nog med det, jag kan också städa mitt ansikte.
Samt ingå i Spola Här.
Och inte minst få Anknytning.

Har inte ni också längtat efter Janjack?

Som tur är har Oss också Brä Prisis Ekonomik.
Jag slår till!

-Ha!
Det är en falsk bild. Jag vet bättre. Strax under ytan puttrar en rebell. M. brinner för att en gång för alla åka studentflak. Och eftersom han tog studenten i hippie- och revolutionstider och inte igår, så bjöds icke den möjligheten när det var hans tur.

Nu har han emellertid sin plan klar. Nästa år i studenttider kommer ni att se M. redan före 08:00 i Edsbergsparken, bredvid den kommunala gymnasieskolan. Han kommer att vänta i ett buskage på att avgångseleverna kommer för den traditionsenliga champagnefrukosten. (Redan på min tid (1983) pratade vi om den, men ingen såg nånsin nån skumpa, men nu tycks den finnas, jag (!) fick till och med inbjudan till den via facebook häromdagen) Nå, när eleverna börjar tåga in i parken kommer M. att skutta fram, ja just skutta, eftersom han är iklädd heltäckande kanindräkt. Med snygg skylt på magen. ”Studentflaks-maskot”.
Han kommer också att regelbundet framföra små verser, till exempel: ”För att få lycka på ditt flak – Ta en kanin där bak” Vem kan motstå detta? Klart M.kommer att få åka flak. Och umgås med nya fina mössor.

M. är så gott som absolutist, så det är inte spriten som lockar, utan skrålandet, glädjen och den oförställda brutala glädjen.

Dessutom kan han tjäna en hacka på att fylla sin medhavda säck med tomburkar. Jag skall göra mitt bästa för att M. skall få se sin dröm gå i uppfyllelse. Nästa år tar hans egen dotter studenten, och då kommer dräkten att behövas.

So long.