Valium från Valier

Förlovningsdag hade vi härom månaden. 23 lååånga år har gått.
Jag köpte inga blommor, men Eaglesbiljetter. Det blev sannolikt istället för sommarsemester. Niehundranittifem balubas per styck! Och jag som är oerhört allergisk mot västkustpop.
Nå, för kvinnan offrar jag mig gärna.

I går var det dags att gå till Globen. Och vi var såklart yngst. Hur kan det komma sig att det bara är en massa 55-plussare som gillar Eagles? Obegripligt! Jag fattade väl att det inte skulle vara samma publik som på Debaser, men jag trodde inte att alla skulle vara gamla raggare.

Vi var baske mig nyktrast också.
Vi satt på parkett, och precis bakom oss satt ett gäng som ”äääälskade Eagles, asså”, ”Lyssna o njut”, ”Ååh, den här e så braaa!”, och vidare så. När de svartklädda började lira, så börjar ena snubben sjunga med, ni vet sådär utan att kunna allt, bara slutet på fraser: ”..this could be heeell”, ”…in the fast lane.”, och med en röst som kunnat få Kenta Gustafssons att framstå som Julio Iglesias.

(Tänk er en bild på Kenta här, men nya versionen av bloggmotorn fattar inte vad jag vill.)

Snett, vint och alldeles för högt för att man skulle kunna nochalera honom.
Dessutom imiterade muppen även gitarrsolona! Läs detta högt med lite distad röst: ”Diieeeou, diiiieeouu, diiioooouuu…” och du fattar. Han hörde inte ens när jag bad honom knipa. Då var han mitt inne i ett lufttrumsolo. De skrek till varandra också: ”När ska du gå gitarrkursen då?”, ”I morrn!”

I pausen efter en timme, gick de och provianterade lite, och när de kom tillbaka var de förstärkta av ytterligare rusdrycker.

(Här tänker du dig en bild på en full nunna)

Andra set satte igång, och sången bakifrån var starkare, falskare och mer oberäknelig. Nu kunde karln ryta ”YES!” helt plötsligt, och ”ÅÅHHH!! när man minst anade det.

Men, sela, mina böner nådde genom spritångorna och upp genom Globens välvda tak.
Plötsligt säger karln till den som gitte höra på: ”NU E JA TRÖTT!” och sen fick han mer och mer gamnacke, och efter en stund sover vår vän djupt.

Då hade bandet lagom hunnit in i den lite mer rockiga delen.
Basisten Timothy Schmit låter som en flicka, Joe Walsh har inte heller mycket röst kvar, men Don Henley och framför allt Glenn Frey är mycket bra. Bäst är Eagles när de sjunger som mest stämmor, och när Glenn sjunger solo. Och många elgitarrprylar når hög nivå. De segaste countrylåtarna suger. Johnny Cash gör Desperado mycket bättre.

Vad ska de med nio blåsare och en fi-fiol till? (Här är det faktiskt en länk till ”Snickeriet” på yoututbe)

Nästa gång blir det en rockkonsert.

Tur att extrasångaren bakom oss somnade, så jag slapp demonstrera fingers of death på honom.

Den här rollen hade jag verkligen. Jag fullkomligt ägde hela studion, och regissören grät glädjetårar. Han hade äntligen hittat sin Markus Haglund. ”Oskyldigt dömd” skulle bli TV4:s nys succéserie.

Det var alltså rock´n´rollande, oskyldigt misstänkt, professor jag skulle bli.

Allt var klappat och klart, vi spelade snabbt in serien i förra veckan, och firade med stort kalas. Alla var nöjda. Aldrig förr hade en inspelning gått så smärtfritt, och aldrig förr hade ett crew skrattat så gott som åt min spontana humor. Jag hade äntligen fått visa vad jag går för som aktör. Att jag inte bara var vacker, utan också omnipotent. Jag poserade för pressen, jag gav intervjuer, det enda jag inte gjorde var att läsa det finstilta i kontraktet.
Ska komma ihåg det till nästa gång.

När TV4 fick nys om regissörens val av en rookie i huvudrollen, så klippte de till direkt, körde över alla tidigare beslut och satte in härmapan i rollen. Så fort det vankas lite högre artisteri och lite konstnärlig höjd, så blir de rädda om tittarsiffrorna. In med busen! In med kaxen! Ut med artisten!
”47B § TV4 har rätt att göra vissa redigeringar i efterhand, om det anses gynna till exempel det allmänna intresset…”

Den här serien kommer inte att bli bra, som ni själva kommer att kunna se. De spelade in allt igen, med Persbrandt ensam mot en green screen. De till och med klippte bort mig i de redan tagna pressbilderna. (Se bevisen ovan och under).

Idioter!

Nu är jag paria hos regissörerna ett tag.
”Vi stoppar in dig i frysboxen en period nu”, sa min agent.

I morgon är det tänkt att jag skall leda gudstjänsten i kyrkan, bli inte förvånad om du istället möter Jimmy Swaggart eller Benny Hinn. (missa inte informationen i namnen)

Jag noterar att många bloggare är arga. Det är aldrig jag.

Som kanske framgått så har jag på gamla dar blivit pånyttfödd skejtare. Nog om just min rent praktiska insats.
Men det intresset har givit mig tillfälle att läsa vad andra skejtare skriver på diverse sajter. Jag är chockad!

Hur i allsin dar orkar de vara så arga?
Och barnsliga?
Och korkade?
Och dåliga på att skriva?

Alla kan inte skylla på dyslexi eller utomlandsifrånkommande. Det är ren och skär bristande respekt för språk det handlar om.
Folk (läs: ungdomar) skiter i om de skriver ”rätt” eller ”fel” enligt Skolverket eller Christer Sturmark eller Micke Valier.

Förresten, jag tar tillbaka det där med ungdomar, män och kvinnor ur alla möjliga åldrar kräks ur sig vad som helst.
De bara skriver på. Korrekturläsning finns inte på kartan. Könsord och dissande uttalanden på svenska och engelska, felstavat och med usel syntax. Om du inte tror mig, kolla här:

Hallå! 672 och 799 träffar på rena förolämpningar. Vart är vi på väg? (…och hur söker jag egentligen?)

Jag menar; om en programmerare skulle hacka kod som folk gör på nätet idag så skulle inte ett enda program nånsin fungera.
Jag känner en programmerare som heter Dan, (Hej Danne!) och om du läser det här så får du intyga att om man försökte skriva kod med dagens nätskrivspråk eller – ännu värre – SMS-språk, så skulle allt i hela världen brinna upp.

Alltså, det finns ju regler för hur man skriver och stavar och beter sig.
Som om en kock helt skulle skita i receptet (bildligt talat, idiot) och bara köra på lite som han tyckte.
(…eller vänta, det är kanske så de gör? Jag får fråga min kompis Anders som säger sig vara kock)
((Parentes till parentesen: Jag har alltså jättemånga kompisar, och jag blir också bjuden på fester))

Några av er läsare (som inte är frälsta) vet ju också att om man blandar en skön häxa av pappas/mammas sprit, så mår man illa, fett! Det är därför det finns bartenderskolor. Dessutom märker pappa så småningom att det är vatten i vodkan. Så sluta med det där! Maträtter ska smaka som maträtter och drinkar som drinkar. OCH SPRÅK SKA SMAKA SPRÅK.

Använd åtminstone stavningsprogrammet när du skriver längre texter, eller – och detta är minimikravet – läs åtminstone det du skrivit innan du publicerar det.

Här är nu en liten tävling. Om du hittar rena språkfel eller stavfel i mina inlägg (..och jag inte kan skylla på att fingrarna slant, eller på att jag gjorde det med flit för att vara mysig) så mailar jag dig ett utvalt signerat foto som jag tagit själv (oftast föreställande mig själv).

Förresten så har jag kompisar som skriver bra och genomtänkt också. Heder!

-Usch, och nu hann jag inte ens in på ämnet ”arga fröknar”. Det får bli en annan gång. Varför är alla så arga.

Det är aldrig jag.

Idag är jag i Warszawa, Polen. Europas huvudstad vill jag säga. Här är det livat vill jag säga.

Våren är på gång vill jag säga.

Jag mår utmärkt vill jag också säga. Det är mycket jag vill säga – men jag kan inte!
Jag vill men jag kan inte. För det vore ljug. 100% ljug, dikt och osanning.

Jag ljög nyss också om Polen. Jag är på jobbet efter påskhelgen som avlöpt utan större besvär. Jag har vunnit i Monopol, jag har ätit oxfilé, jag har satt min första rock´n´roll, (tack Mikaela) och jag har färgat över det mesta av mina grå lockar. Jag har också ätit mintkyssar.

Men det här var ju inte vad jag ville komma ut till i morse. Det skall ju vara krokus, solsken och all den där skiten, for Pete´s sake.

Mina lättspruckna frökenhänder är gjorda för… tja låt oss säga till exempel Californiens klimat – inte detta.
Som tur är fick jag ta bilen idag, efter en kommunal skräckupplevelse förra veckan. Mycken dramatik. Jag lyder alltid order från myndigheterna. Men det uppskattades inte alls att jag gjorde som jag blev uppmanad av skylten. (förlåt om bilden är suddig, men ni fattar väl själva?)

Jodå. Apropå att vilja säga nåt men inte kunna, så lade jag in en en cool (?) länk
på Emmas blogg för att överglänsa hennes promenad på muren som inte syns från månen. Men hon kunde inte se den, eftersom otäcka youtube är ett synenrligen subversivt medium som effektivt blockeras inifrån Kina. Ajajaj.

Vi möts i marschallens skugga. Amen. Och så avslutar jag lappen med ”Ring mig!”

I veckan som gick var jag också på provfilmning för en reklamfilm för Coop.
Rollen var mycket svår, och jag hade inte lätt att ens tänka mig in i situationen. Det var alltför verklighetsfrämmande. Jag skulle föreställa en något besserwissrig medelålders man med extrem brittisk accent som vid frukostbordet förhör sin tonårsson på engelska glosor.
Ja, ni hör ju, helt fjärran från min egen person.

Reklamfilmare betalar mycket bättre än TV-seriefilmare. När ni ser den här coopfilmen om nån månad så vet ni också om jag fick jobbet. Har jag då råd att bjuda på kaffe? Jag har swischat förbi i den här en gång.

För övrigt:
I Schyffertinlägget häromdagen glömde jag att säga att Henrik hade rätt i en sak: Män över 40 skall ha manchesterkavaj och skita med öppen toadörr.

Igår var jag en vuxen sorgsen son. Jag satt vid min fars dödsbädd, med min åldriga mor och min bror.

Pappas mattröda gubbögon tittade oseende upp på mig och sen drog han sin sista suck. Han låg alldeles stilla med huvudet lite på sned och med lätt öppen mun. Min mors sorgsna blick gled mellan min bror och mig.

Då reste jag mig ödesmättat upp och gick fram till vägguret som hänger över byrån i det brunboaserade herrummet. Jag öppnade klockan och stoppade pendelns svingande. Rummet blev alldeles tyst. En epok var över. Pappas pipor låg kvar på sekretären. Gamla pillerburkar fyllde pappas nattygsbord. (jag tycker egentligen att det heter nattduksbord). Rummet var lite rökigt.

”-Tack, det blev fint, men kan du kanske röra dig lite långsammare när du reser dig. Och res dig inte förrän Eva klappat Conny på kinden. Du Erik kan svaja lite, bara så du inte också ser död ut. Conny, andas inte efter det att du dött. Det blir bättre så.”

Grattis. Ni har fått ett smakprov ur Jonas Gardells

specialskrivna TV-serie ”De halvt dolda” som kommer i höst nån gång. Min scen utspelar sig 1970.
Jag i 1970 års polotröja.

Efter att ha vilat upp mig något sedan mina senaste reklamfilmer för finskt bruk, fick jag igår återigen se hur ond hackordningen är i filmbranschen. Så grym mot alla som inte har fått sin tuppfjäder än (eller vad man skall kalla det).
Längst ner ligger den som har hand om statisterna. Den här gången var det Anna, en helt oavlönad praktikant som bokade in oss, och lotsade oss rätt, som blev hackad på av de som hunnit ett par steg längre. ”Nä, alltså man vill ju inte gnälla om lön, när man vill göra sig känd i branschen”. Att hon dessutom först inte fick igång bussen, sen körde fast och kom helt fel där ute på Elfviks Gårds gräsmatta gjorde ju inte det hela bättre. Hånet låg tätt i luften. Tyst eller uttalat.
Högst upp svävar regissören. Grattis Jois, till ditt yrkesval! Hans ord är lag, och den enda som han respekterar är fotografen – eller filmaren som jag skulle kalla honom. De samtalar om gluggar och vinklar och ljus. Däremellan är det en uppsjö människor som bär saker, riggar lampor och pudrar näsor. Bäst blir det om man som statist håller käft och gör som man blir tillsagd. Kom inte med egna idéer och föreslå aldrig något annat än det som Nutley/Bergman/Lindell/Fellini sagt.

”Nu finns det mackor till teamet. Alltså bara teamet, inte till statisterna, men ni kan få kaffe. När teamet tagit sitt. Här får ni varsitt glas vatten”. Tackar, tackar.

Men i alla fall; 600 spänn före skatt är alltid 600 spänn före skatt.
Jag tar inga 300-kronorsjobb längre. Nån heder har man väl.

Oskar Larsson i Jakobsberg har fel. Eller rätt. Eller jag vet inte.
E. och jag hade kul igår kväll på Schyffert på Rival i alla fall.

I kondiset innan stod jag framför David Batra, som diskuterade nästa gig med nån i telefon, (Schyffert pratade ju 90-tal, när slutade man – om man nu nånsin började – att säga yuppienalle?) och de var till sist rörande överens om att det skulle bli så bra, så bra, och att Johan skulle gilla det också. Jag tycker det känns väldigt fint att vara lite ”Johan” med Johan Glans på det där sättet. Jag har hittills varit nöjd med att vara ”Johan” med Jois, min vän som grundade Mensa.

På det hela taget så var showen underbar, även om man inte behövde helt kissa på sig som den rökhostiga blonderade ”tjejen” bredvid mig (Nej, inte min fru, hon på andra sidan). Jag skrattade tyvärr mest när Henrik sade att hans egen frisyr såg ut som Chewbaccas farmors f***a. Det är inget jag är stolt över.

Vi fick följa med ända från 1977 till idag, och jag är impad. Henrik Schyffert är en begåvad kille, även om han gör ett stort nummer av att han inte kan någonting. Minns ni barnprogrammen 1977? De var inte kul. Minns ni ironin på 90-talet? Glöm den, den eran är över nu. Den tog slut med F*cking Åmål. Minns du kläderna du hade på dig på när du var som hetast på marknaden? Troligen har du dem på dig idag också. Allt om man ska tro Henkan. (Nej, jag är inte ”Henkan” med honom heller, men så kallades han i ett brev där han ombads ställa upp i en tidningsartikel med sin katt. När tre andra hoppat av i tur och ordning)

Jag uppskattade att man ibland satte skrattet i halsen. Så skall det vara. Allt var dessutom byggt på igenkänning, och han slängde slevar (eller så) både åt yngre och äldre. Men bäst var det för dem som är cirka sådär ungefär 35-45 tror jag.

Men ärligt talat, jag kände mig inte alls precis likadan som de idioter som stod i garderobskön. Sådär gammal och trist har jag inte blivt och tänker aldrig bli. Och så vips så sitter jag i soffan och sover precis som pappa gjorde. Och så är jag där. Argh.
Hustrun sträckte sött fram våra garderobsbrickor till en kille som stod längre fram och bad honom ta våra jackor också. (Kön var inte rolig) Han vägrade förstås, varvid E. bestämde sig för att hinna före honom fram och få kläderna. Klart hon lyckades. För den som kan fejkgråta bort böter så är garderobsköer ingenting. (Undrar vad mer hon fejkat genom åren?)

Oskar Larsson i Jakobsberg hade skickat ett mail till Schyffert i vilket han sågade honom fullständigt. Att kunna göra nåt så kul av något så tråkigt som att bli beskylld för att vara slut är en bedrift.

Om jag inte kan bli Rolling Stones så kanske jag kan bli Henrik Schyffert.

Jag har Yogat på lunchen. Fet-Rookie som jag är.

Det var väl ett bra pass. Man blev avslappnad och skön, men inte så svettig, trots att jag inte fuskade. (Jag duschade ändå)
Jag har nog lagt av mig lite, lite i fråga om vighet. När man skulle lägga pannan i mattan så gick inte det. (Heder åt Eva som kunde) Men jag kunde kicka och eld-andas samtidigt utan större problem. Inte annat än att jag blev yr som en trollkarl, och att det stack i händer och fötter. Lite som jag föreställt mig ”bends”, när man stigit upp för fort efter ett dyk. Jag ville verkligen inte svimma. Och inte kräkas. Gjorde jag det då? Gissa själv. Nån äkta Yogi blir jag nog inte på ett tag.

Men det där ”Aoum” och ”Satnam”… hur skulle jag med min oskyldiga barnatro göra med det? Särskilt det där sista låter ju olycksbådande, lite som att säga ”Hellskotta” eller ”Sjuttsicken”.

Jag sade ”Aaaaaaaammmmmmeeeeeeeeeeennnnnnnnnnnn” på båda istället.

Mina och fruns armhävningar och crunches varje afton gör mig mer utpumpad. (nej, inte såna, vanliga)
Kanske känner jag annorlunda om en stund när alla inre organ som sades läka har landat.

Åååååhhhh, jag hade den bästa hemligheten, överraskningen etc för frun ikväll. Jag hade hittat några ensliga biljetter till Schyfferts 90-talsshow på Rival.
Hon visste bara att vi skulle göra nåt kul, men inte vad.

Jag passade också på att bjuda in några (väl valda – om du var bland dem, slumpvis utvalda – om du inte var bland dem) vänner.
Kanske någon skulle dyka upp och joina oss, tänkte jag, så där lite överraskande.

Medan jag sitter och lägger in mobilnummer i mitt fina SMS, så hittar jag till slut att jag lagt in några återkommande peeps i en SMS-grupp.

Fino lino mandarino, jag avslutar med att lägga in den gruppen i inbjudan också. Nån borde ju nappa.

Men arrgghhh!!! när jag just avlutar Maciej Zarembas senaste kränkningsartikel i DN, och frun står i hallen redo att gå, så hör jag Björn Gustafsson (d.ä, inte den nu överskattade) säga att han är törstig och vill ha öl. (Alla har vi olika meddelandesignaler eller hur?)

”-Hmm, Micke Mobil”, säger lilla hjärtat från hallen….

Jag kastar mig ut i hallen, skriandes ”-Läs inte…”

Hon: ”Jag hann bara läsa ett efternamn, det gör inget…”

Så nu vet ni det allihop.
Om det nu finns några biljetter kvar till 20:00-föreställningen på Rival ikväll.

Häng på!

Och var noga med att inte ha frun i era kompisgrupper i kontaktboken.
Hon är inte kompis, hon är fru.

Gomorron.

”Vad tycker du själv om andra Besserwissrar?”

Undrade min kärleksfulla hustru i morse. ”Alltså jag vill inte dra upp det där igen, men bara för att belysa saken från en annan vinkel…”

Jag har problem med min inneboende energi, min pedagogiska ådra pockar på uppmärksamhet. Min entreprenörssjäl brinner för att förbättra sakers tillstånd, och min ande vill lära ut saker när jag ser att det finns utrymme. Tyvärr funkar det inte alls på min fru och min son. Tvärtom.

När jag märker att frun går in på en hemsida för att det finns en länk till en annan hemsida som har en länk som leder dit hon egentligen vill, så ger jag gärna tips om att istället lägga upp målet som en favorit, eller om hon när hon vill öppna en annan sida, lämnar den sida hon är på, istället för att öppna en flik till i explorer, så hon kan ha dem sida vid sida och bläddra mellan dem.
Eller när man skall ta en bild att skicka med sonen till gymnasieuttagningen, och bilderna blir bra men oskarpa så vill jag självklart ta ett par bilder till, så att det blir riktigt bra. Då! Som en blixt från en klar himmel stoppar de mig brutalt, och gärna i kör.
Utan förklaring, och oftast utan att jag hinner utveckla mitt resonemang kring förträffligheten i mitt sätt att göra det. Då borde jag kanske dra mig tillbaka till mina rum, och läsa en talbok, men det går oftast inte, kunskapens flod är svårhejdad. Se bara på Adam och Eva. Och mina åsikter är ju alltid objektiva. Det blir alltid bättre om man gör som jag föreslår. Som var och en kan förstå.

Jag har försökt få gehör för att jag är motarbetad i allt jag gör, men ingen av dem håller med. Mycket märkligt.
I går kväll försökte jag i alla fall få fram att jag kände frustration över att stoppas när lärdomslavan redan börjat välla fram. De tyckte lite synd om mig. Jag trodde att jag lyckats. Tills i morse när hade vi ett kort samtal i telefon på väg till jobbet åt varsitt håll.

”Vad tycker du själv om andra Besserwissrar?”

Ni som känner Jois vet redan att han är ett geni. Nu har han överträffat sig själv.

Jois skrev så här i sin senaste kommentar:
Om man kastar om några bokstäver i rubriken till den här sidan så blir det:
“The young glimmer twin”. Det är värt en pirra objektiv i Norrtälje bara det.

(Här syftar han på mitt inlägg om taxichauffören häromdagen, och nu inser jag att själv gjort som Älgen, kastat om de två första bokstäverna…. det är rent Freudianskt.)

Mitt alias ”the young twimmer glin” är en hyllning till mina riktiga idoler, näst efter min fru och Jesus.

De är goda vänner och kramas gärna på ett manligt vis.

Och det bästa av allt är att jag ju kan vara fullständigt objektiv när jag säger att vad Jagger-Richards gjort för rockmusiken är helt oöverträffat.

Dessutom kan ju alla se att de är mycket snygga. De är rika också. Allt är perfekt.

(Lite sådär nojsigt som vi män höll på i fredags, när vi hade mansmat)

Jag vill bli dom. En dag…. (alltså helt objektivt, skönt att skriva nåt som inte kan kritiseras och ifrågasättas.)
Amen

Editerat av tråk-moderator: På förekommen anledning ber jag att få påpeka att Hr Twimmer nu har förtydligat att han inte vill bli knarkare, sexuellt ambivalent och rynkig, bara det positiva vill han bli.

Nu har jag sagt det.

När nu både Carola och Caracola åkt ur, så blir det evil eye Sibel mot evil flint Nordman
Och Nördman segrar.

Jag är ganska ofta i Los Angeles, och i somras träffade jag en skön dude på Café 50´s diner i Venice, han sade apropå min friska attityd och ungdomlighet:
”Some men never seem to grow old, always active in thought, always ready to adopt new ideas. They are never chargeable with foggyism, satisfied yet ever dissatisfied, settled yet ever unsettled, they always enjoy the best of what is, are the first to find the best of what will be.”

Precis så är det – känns det – borde det vara.
.
.
.
Om någon ändå hade kunnat beskriva mig det på det där sättet. Men det har ingen gjort. Men OM Shakespeare hade levt nu och här, så hade han syftat på mig.
Det vet jag.

Skönt med en egen blog där man kan få vara lite fåfäng. Det ligger annars inte för mig.
(Fast jag har varit på den där restaurangen)

Emmalaiset (nyss utkommen som finsk) skrev att hon ville vara korkad, tom och glad.

Men kolla, (som min son säger, fast han menar ”hör på”) om man nosar lite på de mest kända rockstjärnorna, målarna, (både plankstrykare och tavelmålare) och tja, varför inte TV-hallåor, så nog är de smarta, fulla och ledsna istället.
(brasklapp: ganska många är korkade, fulla och ledsna också)

Det är ju så man blir känd, rik och vackert lik.

Kolla filmen om Sid och Nancy på Discovery.

Vad vill jag ha sagt med detta? Äh, skit i det tills jag kommer på nåt.

När jag varit på galej vill jag gärna åka taxi. Särskilt när väntetiden på 697:an är ca 4 timmar mittinatten. Så ock i natt.
Jag klev in i första bästa bulle i Mörby. Och tvekade en smula när körsvennen sitter med en bärbar dator i knät, som värsta Pappa C. Fast i bilen då.
Nå, klev väl in ändå.

Jag var överväldigad efter Heavy Trashkonserten (se förra inlägget) och ville bara vegetera lite in silencio, om man säger. Men direkt börjar Ulf Göran Älg (eller motsvarande) att prata med mig. han frågade om vi skulle åka Edsviksvägen eller motorvägen.

-Spelar ingen roll, sa jag.
-Nä, det är hucket som stugget, sa han. Jag noterade tyst att han sa uttrycket fel, men som sagt, tyst.
-Hörde du vad jag sa? Frågar karln,
-Ja, sa jag. Du sa det baklänges.
-Nä, jag bytte ut några bokstäver, inte baklänges. Hucket som stugget. Sa Ulf Göran. Men det finns de som är bra på att prata baklänges, har du hört det?
-Ja, det har jag, men det brukar låta illa om man spelar upp det åt andra hållet. Jag har provat själv, och det blir inte bra.
-Jaha, kan du säga vägskylten baklänges då?
-Ja, ”netlyschgäv”, sa jag.
-Jag brukar bara byta ut den första, nej de två första bokstäverna i ord, så att det blir till exempel ”Bala taklänges”…

Jag teg. Vad fanns mer att säga. Här satt jag ju med en formidabel ordkonstnär. Tystnaden höll i hela tretti sekunder.

Chauffören: Jaså, ska de sälja ett hus här (pekar in mot en väg med mäklarskylt)
Jag: Ja, dra på trissor. (eller nåt…)
Chauff: Ja, här skulle man inte ha nåt emot att bo, eller ännu hellre in på en återvändsgata, längst in, så man hade det för sig själv. Jag skulle vilja bo i Danderyd, närmare motorvägen och tunnelbanan. Så man snabbt kan komma med Norrtäljebussen ut mot Rådmansö. Helst en tidig morgon med en fullastad pirra.
(Här trodde jag att han menade inför en fet starkölshelg på landet.)
Chauff: Ja, det skulle vara med min kamerautrustning det.
Hr Älg luktar svett. Och han har mycket längre och flottigare hår än på taxilegget.)

Jag teg.

När vi kom in i natursköna Kärrdal, kom han på nåt nytt.
Älg: Ja, här uppe bor en snygg tjej. (pekar in mot Lomvägen)
Jag: Ja, jag vet, jag är gift med henne. (tyckte själv att jag fann mig fint)
Älg: Nä, jag menar en annan tjej. (ÄÄhh?) …och hon är inte gift.
Jag: Nähä, då antar jag att det inte är samma.
Det var som att åka taxi med Kajan från Hipp-Hipp.

Jag betalade, exakt på öret, och gick in och lade mig med Lykke Li. bredvid min fru.

Fotnot: Ulf Göran Älg heter egentligen något liknande. Jag heter ”jag”.

Jag lär ha sagt att jag har en fäbless för skränig rock´n´roll. Det är ett sant påstående.

Och igår fick jag vad jag tålde på Debaser Slussen. Min dyre bror M. ringde och berättade att Heavy Trash skulle spela, med ett finskt tjejband, The Micra Girls, som warm up act. Kunde inte motstås.
Heavy Trash är Jon Spencer och Matt Verta-Ray, med inlånade musiker i de olika länderna de besöker. Igår var det en dänsk trummis och en suomalaisinen basist om jag fattade rätt.
Men innan de klev på så rensade Micra Girls mina öron ordentligt, och ett brett smil spred sig från öra till öra. Som om jag spelat munspel med ett rakblad. Och lite så lät det också. Minns du japanska The 5, 6, 7, 8:s från Kill Bill (Woo-hoo-ho-ho-hoo)? Så var det, fast på finska. Gitarr, orgel, och skrammeltrummor.

Skönt!

Bror min stötte lite på Jon.

Jon Spencer har straightat upp musiken lite sedan Jon Spencer Blues Explosions psycho-garage-experiment-blues, och Heavy Trash är mer punk-rockabilly. Smaka på de orden. Kan det bli bättre?
Så här beskrivs han:
”På scen och i studion har Jon Spencer furiöst förstört och återbyggt den amerikanska musiktraditionen i åratal. När hans Blues Explosion tagit semester så har han bara fortsatt spela uppfuckad rock och blues; nu med sin polare Matt Verta-Ray från Speedball Baby. Det här kan bli lika farligt, skitigt och högt som en dagens motsvarighet till den smutsiga söderns midnight rambles i slutet av 1940-talet.”
Vet inte om det blev så farligt, men bra var det, och man blir mycket glad när man hör killar som gör vad de vill. Nån har sagt att Jon Spencer låter som alla garageband skulle vilja låta. Det är ett bra och rättvist betyg.

Det tycks pågå en antifeministisk rörelse, ledd i viss mån av en Pär Ström. han slår ett slag för att uppmärksamma männen på ”K-vapnet.”

”K-vapnet har ett mycket brett användningsområde. Det kommer väl till pass i en mängd situationer av högst olika karaktär, alltifrån när en punktering behöver lagas till högst formella situationer såsom möten med socialsekreterare och förhandlingar i domstol. Att bete sig utpräglat kvinnligt (vara hjälplös, gråta) hör till K-vapnet, liksom att använda sensuella signaler i klädsel och beteende för att sätta fart på ridderlighetskonventionen i männen.”

Pär påstår att kvinnor alltså har ett knippe specialtricks för att få sin vilja igenom. (Som om vi gifta män inte visste det redan…)

Ofta är det till (äkte) mannens uppenbara nackdel, vi biter i gräset helt enkelt.
Men idag, Halleluja, har jag upplevt den stora fördelen.

E. fyller år idag, 32 igen, och vi tog en sväng in till stan för att hon skulle få välja ut en ny kökslampa. Vi började på Norrmalms El på S:t Eriksgatan, men tyckte att vi skulle vara något mer ekonomiska än så. Vi valde att styra kosan mot Designtorget i Westermalmsgallerian istället. Men för att uppnå det så var jag ”tvungen” att göra en U-sväng över dubbeldragna linjer (de kallas spärrlinjer fick jag veta sen). Just när jag svängt klart möter vi en polisbil med två uniformerade herrar i. De gör också en U-sväng för att komma med nosen åt samma håll som vi.
E. börjar kritisera mig och säga att det där var ju onödigt…

Jag försökte säga att de har nog något annat ärende. Det hade de tydligen inte, de började blinka med sina vackra kulörta lyktor, och jag fann för gott att svänga in vid kanten, mitt på S:t Eriksbron.
Konstapeln bad mig stänga av motorn, och undrade sedan om jag anade varför han stoppade mig och ville prata med mig. Jag svarade att det nog inte var för att vi var ute på en födelsedagstur med min fru. Det var en korrekt gissning.

För att göra en lång historia något kortare, så tyckte polisen att det var dumt av mig att göra rundpallar på fel ställen.
Han tyckte också att det var dumt av mig att inte ha något giltigt skattemärke på bilen. Han blev inte så imponerad av att jag försäkrade att det låg på mitt skrivbord på kontoret, eftersom han, som han mycket riktigt påpekade, inte kunde se det från S:t Eriksbron.

Han fick låna mitt körkort, och jag fick blåsa alkometer. (Jag hade ätit lite bär inkokta i mörk rom i går kväll, men de gav inget utslag.)
Jag fick reda på att det kostade 1.500:- att göra rundpallen, och ytterligare 1.000:- att köra utan skattemärke.
”Ett fel är illa, och två fel på det här sättet är inte bra alls. Nu skall vi se vad min kollega säger när han kollat ditt körkort, om du är van att göra trafikbrott.”
Nej, han var inte på sitt allra mest charmerande humör.

Kollegan är klar med slagningen, och de konfererar en smula bakom vår bil.
Konstapeln kommer fram igen, och jag säger att jag nog bara har en fortkörning från 1991.

Polisen säger det nog är preskriberat i så fall, och…… eftersom det är så ovanligt med helt prickfria trafikregister, så tänker inte han föra in de här två förseelserna för sammanlagt 2.500:- heller. ”Så åk nu och köp något riktigt i födelsedagspresent åt frun.”

Jag ber att få trycka konstapelns hand, och tackar så mycket.
-Det här skötte jag fint, hann jag nästan tänka, när jag förbluffad ser E:s rödgråtna nuna bredvid mig. Hon tittar bort, medan jag kör iväg, och så fort vi är utom synhåll från polisbilen brister hon ut i skratt. ”YES!”
”Jag visste att det skulle funka, tårar var vår enda chans.”

Under tiden som jag har suttit koncentrerad och tittat på och talat med polisen, har älskade lilla E. börjat gråta bakom min högra axel, hon är knallröd i ansiktet, ser helt uppgiven ut, och tårarna trillar ner för kinderna. Hon tittar också på polisen./
Jag hade alltså inte sett E:s tårar, och förstår plötsligt varför det gick som det gick. Knappast min förtjänst, alltså.

På 100% vilja började människan gråta och se fullständigt förkrossad ut.

img src=’http://valier.se/wp-content/uploads/2008/03/fortryck.thumbnail.jpg’ alt=’fortryck.jpg’ />

K-vapnet fungerar, och idag gjorde det vår lilla del av mänskligheten lyckligare.

Varför tror jag alltid att jag ska njuta av att ta ut mig fullständigt? Varför trodde jag att mitt senaste löplopp skulle vara en walk in the park, möjligen skulle jag ställa upp i maskeraddräkt. Det var ett fruktansvärt lopp och jag gick stora delar.
Och när jag åkte vasaloppet så tänkte jag att det var min sista stund ibland. Och när jag cyklade MTB-Vättern så ville jag bara sova i gräset. Det händer igen och igen, och jag tror alltid att jag skall njuta. Jag vet att det gör ont.

…Och nu när jag ser Vasaloppet på TV, så tänker jag att hmm, det där borde jag kunna göra bättre än förra gången…
Jag vet att jag kommer att försöka en dag.

Det goda som jag vill göra det gör jag inte, och det onda som jag inte vill, det gör jag. Eller vad det står i visan.

Charlotta Michelin vinner hela svenska schlagerprylen, BOW tvåa, Sibylla eller Linda Bengtson trea.

Nu vet ni hur det går.

Jo, jag vet, det är en klyscha, men för sjuttsicken, lev nu. Det blir inte mer liv senare när du bara gjort det eller det, det är ju du som väljer. Idiot, var glad. ”Fake it till you make it” som de säger i nya kvasigurufilmen ”The secret”.
Ja du fattar. Så trött på alla offer. Jag vägrar bli ett. Eller i alla fall bara ett litet, för jkag harde tju int eså¨lärtt.
wepujg’jbvm j refbj rvrewrew sludder sludder sludder.

Red:s kommentar: Här måste vi stoppa Herr Valier, nu går det ju inte att läsa vad han skriver längre. Det är för sent. Sober up.