Valium från Valier

Ho ho, nu vet jag var Fröken Wallenberg håller hus när hon inte bloggar.

I helgen har jag och min unga hustru turat omväxlande till tippen och ett förråd med saker som vi inte vill ha i vårt hus längre. I alla fall inte medan visningar pågår inför försäljningen. Hepp!

-Va? Skall Valier sälja? JA! Skall Valier flytta? JA! Hur skall det gå? Ja, inte vet jag. Men så är det i alla fall, och nu har vi stajlat för fullt. Fattar du hur mycket prylar som bara tycks ha stått och gömt sig i skrymslen och vrår hemma? Lass efter lass av prylar som vi inte kommer att sakna, och egentligen borde slänga direkt. Skall den här slängas? Skall den här sparas? Stress och hans moster.

Se sådana rena vitvaror vi hade under trehundra magneter, skojiga bilder och skollappar.

Vi flyttar i augusti, men vill sälja innan sommaren, så plötsligt blev det brådis, achtung eilig, tengo prisa och snabbt. Vi gjorde upp med mäklaren i fredags och idag tisdag första visning, ingen annons. Så går det när man har det hetaste huset på bomarknaden – som vi bedömer det. Nu återstår att se om nån vill betala också.

Vem är jag gift med egentligen, olika åsikter tycks råda. ”Frau V” ”Esther Margar” eller helt enkelt Eva Larsson? Men styra upp en husförsäljning kan hon i alla fall, lilla gumman.

Styra upp mig kan hon också, som det verkar och som det känns på min puls och blodtryck. Men igår fick jag i alla fall knalla iväg på konsert med min bror. Vi snikade in på Willie Nelson på Berns.
Jag har tidigare uppgivit att jag ville vara Rolling Stones, och sedan medgett att jag hellre ville vara Henrik Schyffert. Nu vet jag i alla fall att det är Willie Nelson jag vill vara när jag också är 75 bast.

De flätorna går inte av för hackor, och hans gitarr hade ett stort uppslitet hål i locket efter åratal av idoga fingrars flirpande.

Amen så länge.

Nu ska ni få höra: Förr i tiden fanns ett skolämne som hette jumpa. Tickelsempel när er ödmjuke skribent gick i skolan, på sjuttitalet.

Vi anade nog att det kom från ordet gymnastik, och snobbiga lärare som ville vara lite ungdomliga sträckte sig till att säga ”gympa”, men vi sa alltid med ”u”, jumpa.
För er ungdomar kan jag komplettera med att det – i den mån det över huvud taget finns på schemat – nu kallas ”idrott”, eller kanske ”hälsa & idrott”. På den gamla goda jumpatiden fanns också OÄ (SO) och maskinskrivning (Detta kan jag inte ens beskriva för dagens ungdom, kanske som en dator, utan skärm, och med inbyggd skrivare, lite som en chatt där det man skrev kom ut direkt, men ingen läste det man skrev. Utom mansfrisyrprydda skrivmaskinsläraren Ragnhild, som jag kallade Ragnar, och som nog var lite rädd för mig.)

På jumpan lekte man skeppsbrott, tills det blev för farligt, och spelade spökboll. Jag minns att vi helt självklart hade sock-i-plast (min mamma sa plast-i-sock, vilket ökade mobbinggraden en smula)

Nånstans i femman blev det modernt med basketboll, så då spelade man det för glatta livet. Jag var andre reserv i klasslaget, och fick inte spela en sekund.
Och så i sjuan fick vi en ny jumpalärare (jumpa-majje hette det ijenklien, alla manliga hette majjen, och de kvinnliga hette språkevolutionistiskt: fröken-frullan-jullan-göken…) som hette Aziz, och var elitvolleybollspelare, men vi spelade aldrig volleyboll, även om han alltid gick omkring med en hårdpumpad volleyboll som han kastade på oss när vi var ouppmärksamma, han införde också nån slags straff där man fick sitta på rumpan och hoppa runt i salen. Endast röv mot golv, och så sätt fart – testa själv, se vad som händer, börja studsa.

Aziz hittade också på innebandy, det var ett slags hockey, eller bandy, fast man spelade det inomhus med en liten hålig plastboll, och med plastklubbor som man kunde böja sönder bladen på för att få rätt hook. Man hade inga skridskor – som jag minns det. Nå, innebandy var en plåga under hela högstadiet. Hockeykillarna i parallelklassen var stenhårda, och jag som mest var hygglig på bröstsim tyckte det hela var trist.
Det började dyka upp killar som alltid hade Sergio Tacchini-overaller i WCT på sig, och som gick och viftade med innebandyklubbor i skolkorridorerna. Aldrig hade de lektion heeller. De snusade och var rätt töntiga, tyckte jag.

Nå, innebandy var en jumpapryl, som gick över efter högstadiet, även om jag minns att vi spelade lite för att hålla oss i form senare också. Några dorkar med fjunmustasch gick omkring på stan med klubban på väg till jobbet även på 80-talet. Vilka muppar. Jag hade lagt av efter nian.
-Oj, shit, nu minns jag att jag och E. förlovade oss, den 13/2 1985, och att jag när det var klart bytte om och åkte och spelade innebandy i Blackeberg. E. gillade aldrig Blackeberg något vidare efter det.

Men sen dog sporten ut, som jag uppfattade det.

Nu har jag till min stora förvåning sett att innebandy fortfarande finns! Och det visas på TV-sporten. Och då är det inte lokalreportage från jumpasalen i Bergaskolan i Rönninge
längre, utan från Globen eller motsvarande. Helt obegripligt! En lek för högstadiepojkar?

Man ser nästan aldrig nån som kör skeppsbrott, eller spelar spökboll i Globen. För att inte tala om att nästan ingen i Globen har sockiplast.
Var skall det här sluta?
En dag har alla datorer i hemmen? Man slutar med kassettband? Alla kan ha en telefon i fickan? Nej, där går nog gränsen.

Detta är ett enda inlägg om bara Jois.

Jag anser att Jois bidrag i tävlingen nyss, ger utrymme för och skäl till ett helt eget inlägg om personen bakom pseudonymen.

Ni som kom hit för att se tävlingsresultatet, bläddra några uschla snäpp längre ner så finner ni dem.

Som ni har förstått känner jag honom IRL, och det är det få bloggare som gör, eftersom vi är så pass mogna män.
Hr Jois är regissör, blandbandare och lebeman. Han är uppvuxen i en familj som skulle ha kunnat vara en riktig proggfamilj, om man beskrev den för folk, men det var den inte. Tvärtom så har man nog odlat en smula konservativa värderingar i familjen, vilket inte hindrat barnen att pröva sina vingar. Jag kan ju inte outa allihop här, så jag nöjer mig med att säga att flera av barnen i familjen är artister, konstnärer och vivörer. Man har alltid gått sina egna vägar i familjen. När barnen fick en slant att köpa en souvenir för på familjetrippen till Köpenhamn, så kom ena brodern tillbaka med en skata i plast. Att använda som vätte vid fågelfängeri på Järvafältet. Innan Kista fanns, typ. På den tiden när en skata var en skata och en räv en räv.

Jois var alltid först med den konstigaste musiken, han var också först att vara mystisk Spoken Word poet/rockstjärna. Jois och jag gjorde sisådär 1985 filmen ”Nu är det kokta fläsket stekt, Dacke” som skildrade den nyvakne Nils Dackes möte med det moderna samhället. Jag lärde honom grunderna i regiarbetet då. Demon blev han först senare. Sin egen lyckas smed har han alltid varit.

Som ni alla kunnat läsa så har han erfarenheter även av så kallad ”rosa” film, eller ”naturfilm” med lättklädda personer. Det var därför han så pricksäkert pekade ut Olof Palme som porrstjärna.

Han driver också eget företag med anställda och allt, som till och med sover hemma hos honom.
Jois är också med på allt. Men han har hög integritet.

Här måste naturligtvis nämnas att Jois inte bara till namnet är bloggare, utan att han sedan minst tio år skickat ut sina måndagsbrev, långt innan ”blogga” var ett ord. Och det fortsätter han med.

Alla vi andra som nyss halkat in i bloggträsket är dibarn, som behöver Jois, som Tripp Trapp och Trull behöver Pappa C

Kort sagt, behöver ni någon som ska klippa gräset åt er, måla om huset eller passa era barn – ring inte Jois. Om ni däremot vill grilla, bada bastu eller ha musikfrågesport – Ring!
Javisstja, nu är det ju mest jag som har hans telefonnummer, men det kan ju alltid säljas till högstbjudande.

Bonus, jag glömde en bild i tävlingen, nu kom den fram.

Den sanna valierbilden.

Flest rätt (2) hade Kotteby som gissade på rätt bild och var en centimeter ifrån rätt längd. Han gav mig också dryga fem kilos undervikt. Sånt skall belönas.

Det här innebär att Kotteby vann den sakliga tävlingen. Ta-daa!!
Hr Kotte har också varit duktig och gjort geografiläxan. Jag är sannolikt född i Valier, Montana, U.S.A. Och jag planerar att resa dit inom kort. När datum är bokat kontaktar jag Hr Kotte. Det är en märklig känsla att läsa om skolorna i Valier, och Valiers stadshus och annat Valierskt. I Montana lär man också ha högst andel white trash i hela amerkat. De kan behöva lite hjälp där. Och vi måste undersöka det där med strömmen på campingen.

Vi finns även i Illinois:

Några andra svar var fyndiga, men fel:

Joel helgarderade, men har tydligen inte träffat min fru:
”1: alla bilder utom en är på Valier.. bild 4 som 30åring, bild 2 som 35, bild 1 i nuvarande ålder och bild 3 är frugan?”

Fröken Wallenberg fegade, och valde snyggisbilden, men jag är modigare än så:
”1) Bild 4 (de andra dissades därför att: 1=För fet, 2=För privat, 3=För gravid)”
Väljer snyggisen, som kanske väger 73 pannor. Sedan hugger hon till med 104 kilo. (…och strax efteråt kallar hon mig för ”Naken-Janne”, vet hut, jag heter inte Janne.)

Peter kastade sig in i sista sekund och var vuxet ödmjuk. Snyggt jobbat:
”1 – Ingen (barmhärtigast så)” Du kallar mig också för ungdom. Vilket är en faktisk lögn, men likafullt en komplimang som går hem.

Lotta missuppfattade nog frågorna, inget pris.
”Ingelsta ligger i Skåne (nånstans) och Ingelstad ligger utanför Växjö…
Nu vet du. Och jag.”

Tack Lotta, för det förtydligandet.

Gunnarsson skall få en guidning i Kärrdal, virtuell tour är under produktion.

Hr Komiker vill vinna Vasaloppet, och det borde vi kuna ordna, nästa gång det är tillräckligt med snö, ska jag ta dig på en tur över golfbanan.

Wallenberg påstår också lögnaktigt att hon är den enda som inte känner mig IRL. Det är inte sant. De få som känner mig gissade lika illa som ni andra.

Roffe får pluspoäng av Notarius Publicus för smickret.

Pappa C skall ha ett hedersomnämnande som fullständigt omdömeslös i viktfrågan:
”har precis sett honom live. 71kilo.” Sjukt och obegripligt. Över 20 kilo fel. Så illa gissat att din fru kanske får ett foto av mig till sängbordet.

Vi tar oss en extra funderare på hur priserna skall delas ut.

Puss så länge.

Missa inte: Inom kort reder valier ut allt om sport.

Lo and behold, my friends. Ända in i de skälvande sista minuterna har svaren strömmat in. Nu gäller det att vara snabbare än Mugabe här. (Vilket ger mig åtminstone två veckor)

Först de rätta svaren, och sen vinnarna. Håll ut.

Fråga 1. Föreställer någon av nedanstående bilder Valier? Om så, vilken?
Svar, här är bilderna obeskurna:

Herre 1. Barbro Svensson på hemmaplan.

Herre 2. VALIER!!

Herre 3. Brad Pitt spelar volleyboll i Sälen

Herre 4. The real Olof Palme. Take no shit.

Fråga 2. Vad väger Valier en bra torsdagsmorgon, efter kissning, före frukost?

Herregud! Det är sant.

Fråga 3. Hur lång kan en Valier vara, tickelsempel samma torsdagsmorgon?

Ja, inte längre än så – men heller inte kortare.

Fråga 4. Vad vill du vinna, och varför?

De flesta vill ha signerade foton.

I detta nu sitter Notarius Publicus och räknar samman resultatet.
Vem har vunnit? Vem har vunnit? Vem har Valier mest glädje av att se glad? Spänningen stiger nästan till folkomröstning-om-Huddinge-kommuns-delnings-nivå.

Publiceras när även de sista förslagen kontrollerats.
Håll ut söta ni.

Ha! Änteligen! Ny tävling, utropar du. Jawohl svarar jag.

Den som svarar bäst på följande frågor vinner. Tävlingen slutar på måndag 21/4, kl 20:00

Fråga 1. Föreställer någon av nedanstående bilder Valier? Om så, vilken?
Fråga 2. Vad väger Valier en bra torsdagsmorgon, efter kissning, före frukost?
Fråga 3. Hur lång kan en Valier vara, tickelsempel samma torsdagsmorgon?
Fråga 4. Vad vill du vinna, och varför?

Herre 1

Herre 2

Herre 3

Herre 4

En väldig domare är jag själv.
Om du inte har nån bättre idé så är förstapriset är en signerad bild föreställande min fru.
Frun är också Notarius Publicus och hon kollar då så att allt går rätt till.

Vad väntar du på?

Er resande reporter har nu lämnat knastrollen i skåne bakom sig, och styrde i dag kosan till Uppsala. Men ärligt talat, hörninini… vad är Uppsala för ett ställe?

Jag menar, de flesta man möter är ju inflyttingar från alla Sveriges hörn, och inte uppsaliensare från moderlivet. Alla jag mötte idag var trevliga, tillmötesgående och bra. Men!
Jag tror inte nån jag talade med idag var född i Uppsalatrakten.

Alltså, när man hör en äkta inföding tala, så är det ju värsta bonndialekten. Enklast hör man det om man ber dem säga ordet ”hundra”. Här i storstan uttalas det inte som ”huldra”.
Nå, man tycker ju att Uppsala ligger nästan i Stockholm, men herregud, det gör det ju inte.

Gatorna heter också lantisnamn som ”Bäverns gränd”, ”Gränby Bilgata” och ”Långjärnsgatan”. (Där bor förresten en kändis, nära väninna till kungafamiljen)

Kort sagt; nära Stockholm ligger:

Enskede,

Solna

och Rotebro.

Uppsala ligger i Norrland.
Nån gång ska jag bevisa att gränsen till Norrland går precis norr om Upplands Väsby.
Jag åt god uppsaliensisk indisk buffé. Gratis. Tack.

I Uppsala läste jag en tidning som visade mig två viktiga saker.
Jag kände igen två viktiga personer i mitt liv. Först ut är Lisa:

Hon gillar att äta lunch, och vem gör inte det?

Andre man ut är ingen mindre än Pappa C. Äntligen kan Valium från Valier som första medium visa ett nytaget foto på vår älskade bloggör:

Nu kan du ta bort den där löjliga bilden på din blogg.

Tack, Uppsala.

På tåget hem från Skåne klipper jag till med några bilder ur den skånska vardagen igen.

Jag läste (?) lite dagstidningar och kan konstatera att det inte är som hemma. Det här blogginlägget görs på snoddlånad dator utan nödvändiga verktyg, och på så knackig lina att jag först måste redigera bilderna i Paint, vilket suger ardenner, och sedan klumpa ihop bilderna för att publiceringen tar en vecka per bild annars.

Typisk skånsk vägskylt

Det går hått till i Skåne

Snart är jag på fast asfalt igen, och kan designa mina inlägg som jag vill.

Hejdå så länge mamma och cyklisten/brottaren/havets skräck Stig.

Hur finner du Skåne?

Det ligger strax under Småland.

Här är några ögonblicksbilder från platsen:

Nu drar vi till Malmö och träffar föreningen Old Bastards i deras lokal Bryggeriet. Det lovar gott.

Jag gör en Pappa C och skriver på tåget. (eller skrev han när han kom hem?) Nu ska jag till lilla mamma i Skeoune och fira helg.
Med mig har jag min unga journalist till syster, fröken T. Känd från TV hon också. Och sjunga kan hon. Nog med smicker nu, det där får räcka för att få en trevlig helg tillsammans.
När man åker tåg från Sthlm till Mmö så kan man tickelsempel välja att åka från Centralen och det gjorde jag. Det är lite underligt att då möta sig själv i entrén.

Jag står först i kön för att ansöka om en lokal i nyrenoverade Kungsbrohuset. Eller vad jag nu gör. För när man möter sig själv sådär, så är det faktiskt svårt att se nåt annat än just det, sig själv.
I uppståndelsen efter mitt rendez vous lyckades jag glömma T.s Åhlénskasse som innehöll 170 nyframkallade foton från Los Angelesresan, nyinköpta svarta fina albumet som bilderna skulle monteras i, ett par svarta damhandskar i fuskskinn och allehanda dagstidningar som hon troligen snott på jobbet. Jag märkte förlusten efter 1 minuts promenix mot tåget, och rusade tillbaka bara för att finna att kassen var fett väck. (lite som min midja när jag böjer mig, fast med ”ä”)

T. höll sig märkvärdigt lugn, men jag anade Krakatoas hotande utbrott därinunder den coola ytan.
Jag rände runt i butiker och diskar och frågade efter skatten, men till ingen nytta. Det vara bara att gå till tåget och se glad ut, utan bilder att visa mamsen.

Som tur var hade jag en flaska vin med skruvkork i reserv i väskan, så jag skulle kanske kunna trösta T.
Inte för att vi nyttjar sånt, men vi förstår symbolvärdet.

Något moloken sökte jag mig mot min plats, vi hade fått platser långt ifrån varandra, och skulle försöka byta runt lite.
Plötsligt ringer en sprittande T. på min yuppienalle (kallar jag den inte) och säger att hon fixat platsbytet och att hon gjort en mjällig tågvärds dag. Kanske hela hans helg. Med en kraftfull kvinnokram. För han hade återbördat Åhlénskassen till sin ägare med hjälp av biljettpappren som också låg i den, med platsnummer och allt.
Det finns en gud, och idag hade han mjäll.

YES! Jag kan ladda upp bilder igen. Det var en bugg i internet explorer som nu är fixad. Bytte ut två filer i bloggmotorn. Klart å betart.

Här är nu några pics och filmsnuttar som jag sugit på ett tag:

Jag köpte modstrilogin istället för godis i min sons påskägg i år. Han är strax sex år och jag tyckte att det var dags att han fick se hur det kan gå, så han inte blev sugen på att röka braj.

I boxen finns också Jonas Åkerlunds nygjorda about-film. Köp boxen. Ta god tid på dig. Skratta. Gråt. Tyck att de är sköna lirare. Tyck att de är riktigt sunkiga knarkare. Men se filmerna!

I slutet av film nr 1, Dom kallar oss mods, så jiddrar Kenta och Stoffe om att de inte hänger ihop som förr. Det har Latin Kings tagit med i låten ”Cashen dom tas” om jag minns rätt, men jag hittar ingen länk dit nu. Där finns ett uttryck som är fint: ”Hur på sätt då rå?” som betyder typ: Hur menar du nu? eller: På vilket sätt stämmer ditt påstående in på mig?

Gå nu och använd det!

-Fotnot:
Nä, nu ser jag att jag skrev fel på min sons ålder, sexton fyller han. I samma ålder som Kenta och Stoffe i första filmen.

Han har hittills klarat sig utan men.

Nu vet jag varför min blogg är så långsam.

Jag gick till Eniro.se och sökte på de två befriande, förlösande och pånyttfödande orden: wordpress långsam

Och äntligen fick jag lösningen på min seg-som-kall-sirap-blogg:

Känna så pass WordPress blog springa mycket långsam? På en populär weblog driv vid WordPress, långsam är nästan oundviklig på grund av natur omen WordPress vilken är PHP manuskripten och dynamisk generera var och varje spindelväv sida så pass tjänat till besökaren. Där de/vi/du/ni är överflöd av uppe i luften så pass förbrukar stort belöp av system resurserna, överväga Apache spindelväv servaren nödvändigtvis till tillträde, läsa, tolka och kompilerat den PHP koder, och då återvinna den nödvändig datan till bygget den webpage från MySQL data banken servaren framför sändande den HTTP svaren i HTML, jämförande med rättvis tjänande av HTML i statisk spindelväv.

Viktig: Du er läsande en maskin översätt sida vilken är försynt ”så är” utan garantien. Tycka illa om mänsklig översättning, maskin översättning er icke förstå grammatiken, semantiken, syntax, idiomatiskt uttryck av naturlig språk, sålunda ofta produkter oriktigt och låg kvalitet text vilken för vilse och obegriplig. Sålunda, behaga hänskjuta till original Engelsk artikeln när i tvivel.

Nog för att jag anade att inerternettet hade mer att erbjuda än ”Vill ni bli älskad av kvinnor – Förstora er penis” och ”Vinn stora pengen – Helt utan risk”, men att något så innehållsrikt som ”Min digital liv” fanns vågade jag inte tro. Kalla mig gärna svag i tron.

Jag är fortfarande förvirrad – men nu på en mycket högre nivå. Tack.

OK

Tre saker.

1.
Jag lyssnar på P1, som alla vuxna människor. Det ger en utmaning för mitt svala intellekt, och en liten retning av de lite förstelnade tankebanorna. Men P1 är aldrig ironiskt. Man tänker sig att det är ett seriöst medium, och att man framför allt inte är ironiska. Men igår tycker jag att man bräckte alla 90-talsschyffertar. (Henkan har ju sagt att ironin är stendöd)
I matfetisch-Meny brukar man hålla en god ton, möjligen en smula gayig, men alltid parant.

Igår hade man Kina-tema, och hade bjudit in Ping Sun från småland.

Och jag var länge övertygad om att det var en första-april-repris jag hörde. Men nu vet jag inte längre. Det är roligt hela tiden, men scrolla fram till ungefär halva programmet när de pratar om köttbullar.
Lyssna

Riktigt, riktigt elakt blir det när de ber Ping Sun att läsa upp det vinnande brevet i lyssnartävlingen.

2.
Jag skall se nya stonesfilmen, och jag utmanar er att göra det samma. Herregud, det är Scorsese.

3.
I afton skall jag på disputationspartaj. Doktor Berith blir DOKTOR Berith. Funkar det med Ramones T-shirten till mörk kostym? Tips emottages tacksamt om hur jag blir festens manliga zenith.

Bonuspunkt:

4.
Jag kan fortfarande inte publicera bilder. Orkar inte klistra in kod och ändra filnamn.

Dessutom är bloggen extremt slö, ofta kan jag inte logga in. Varför uppgraderade jag till 2.5?