Valium från Valier

Jag har varit på turné. Först en heldag i Avestas betong.

Om du aldrig rullat din skateboard över perfekt betong, så är det dags! Åtminstone nästa sommar går det att göra det i Stockholm också. Nu måste man åka över tjugo mil för den njutningen.

Därefter hade jag en riktig partykväll, ensam på Långshyttans Brukshotell. Endast 750 spänn (rummet alltså, inte maten).

Italienskt rödvin, tunnbrödsrulle, en påse karameller och Vi i femman på TV; kan det bli så mycket bättre? Ja det kan det nog när jag tänker efter, jag somnade sedan till idiomatisk fascism och frigörelse genom läsning av Språktidningen. Det är en blaska i min smak. Inte som ni andra snuskisar som köper herrtidningar när inte frugan är med. Jag – lebemannen och vivören – gottar mig i hur man gör en kurva över uttalet av ordet ”Sommarledighet” och att vi i Stockholm har en tontopp i början och en i slutet, medan masarna bara har en topp i början och sen dalar (förlåt) tonen, medan skåningen bara har en topp i början och sen rakt… eller hur det nu var. Jag somnade nöjd i alla fall. Det kan ha varit karamellerna som verkade sövande också.

Och slutligen var det bröllopsdags, och vi fick vara med och bringa lite ljus och glädje till byn.
Då hade lilla gumman kommit upp med tåget också. Mitt ensamma dygn var till ända.

Grattis!

Ha, nu har vi slagit vad, lilla gumman och jag.

Kvinnan i mitt liv, den mogna och ändå flickaktiga E. var upprörd. Hon kunde på inga villkor gilla, förstå eller ens acceptera att Henke Larsson 37, tagits ut till Sveriges EM-lag i fotboll.

E: -Där borde unga, fräscha och ännu aktiva proffs vara med.
V: -Jamen, Henke är ju lysande i allsvenskan just nu, och…
E: -Jaha, i vilket lag då? Helsingborg, typ! Han är ju pensionär och borde inte hålla på och ta upp plats i laget.

Det hjälpte inte hur jag än hänvisade till att 90% av Sveriges befolkning jublade över att Larsson ställer upp igen. Men jag fick slutligen ner henne i brygga – bildligt talat, sonen var ju hemma – genom att säga att om det nu ändå blir så att Henke leder svenska landslaget till framgångar, tja varför inte till seger, i EM, hur klok var då hennes förtida sågning? (ska en sån där mening avslutas med ett frågetecken?)

Då medgav männskan i alla fall att hon om något så otroligt skulle ske så kanske hon gjort en något felaktig bedömning.

Vad är nu slaget. Tyvärr har vi inte facit förrän senare i sommar, av naturliga skäl.
Priset till vinnaren är hemligt, och jag kan bara säga att jag kommer att gilla det om jag vinner.

Märkligt att kvinnor, som i vanliga fall är sansade och dessutom tycker att ålder ger pondus och auktoritet, plötsligt när det gäller svettiga män med muskulösa ben i shorts har en ålderschauvinistisk uppfattning. ”Av rättviseskäl” My ass!
Dagens bloggfråga är nu: Vem kommer att vinna?
Vad anser svenska bloggare om saken?

Pensionärer ser ut så här:

För er som blev skärrade när jag beskrev min sorg vid min pappas dödsbädd häromnyssens vill jag nu bekräfta att ryktet om hans död är överdrivet. Han är fortfarande fräsch. Och jag tar honom fortfarande inte i bänkpress. Se själva:

I morgon skall jag valla mamma i Salem, och se om det finns nåt kvar av byn, så som jag minns den innan den blev helig rasistmark. Henne knäcker jag, om inte i bänk, så åtminstone i bicepscurls.

Man har ett problem, man mår till exempel inte så bra. Man vet inte exakt vad som är på tok, bara att systemet inte är på topp. Då kan man gå till en läkare. Det gör jag emellanåt. Men det är inte roligt. Och detta upprepas gång efter gång. Detta är en sann historia. Så här är det.

Jag kommer till läkarmottagningen. Ofta i ett ganska sunkigt kvarter. Jag är inte ensam i väntrummet, jag står sist i kön, väntar på min tur och när jag träder fram inför läkaren skrapar jag först lite med ena foten, sen med andra och presenterar mig. Läkaren grymtar lite stressat, jag försöker snabbt förklara hur jag mår. Han ställer några riktigt ironiska motfrågor som visar hur grön jag är på medicinska frågor.

Då ber han mig plötsligt ta av mig på underkroppen. Där i väntrummet. Lydig som jag är så gör jag det. Hastigt och mer brutalt än kärleksfullt våldtar han mig. Ganska snabbt, men väldigt förödmjukande. Det gör ont, och jag undrar om det verkligen är nödvändigt. Jag tittar mig omkring på de andra som väntar på sin tur, men ingen tar någon notis om mig. Såg jag nyss på när de som var före mig i kön råkade ut för samma sak? Vet inte.

När läkaren är klar tittar han lite surt på mig, och ser lite missnöjd ut. Inte nöjd med mig. Nöjd med sig.
Han säger att han skall försöka bota mig om han har tid, om inte det blir för mycket jobb, och jag vet väl att det kan bli dyrt, jag är ju inte helt ung längre, och man får räkna med att kroppen tar lite stryk.
Jag får ny tid i slutet av veckan. Eller månaden.

Mycket tacksam stammar jag fram mina hederbetygelser och mitt stora förtroende för hans visdom. Jag betalar dryga pengar för behandlingen och tvingar mig själv att säga tack och le ganska brett.

Det här händer mig minst ett par gånger om året. Jag vet att jag kommer att bli kraftfullt våldtagen, jag vet att läkaren kommer att vara sarkastisk, jag vet att det kommer att göra ont och kosta mycket pengar. Jag vet också att jag trots detta kommer att tvingas tacka honom efteråt. Ändå gör jag det igen och igen.

Om du själv har en äldre bil/moped/cykel/gräsklippare så vet du vad jag talar om.
Det kommer dagar när den inte går som den ska.

Då undrar jag alltid varför jag inte gick fordonsmekanisk linje, och om allt detta hade kunnat undvikas om jag växt upp med min pappa och inte min mamma. Så jag kunde meka själv och slapp lämna in fordonet på service.

Gårdagens middag skulle inhandlas. Det var min tur att förse familjen med föda. (Hur kan man handla ”gårdagens mat”? Ja, vad jag försöker berätta är att detta jag ska berätta hände igår.)

Jag köpte lite fin svensk lövbiff, några babianer och lite frysta rotfrukter. Detta skedde i tidningskvarteren i Marieberg, Kgl Hufvudstaden. Många knastroll till tidningsfolk finns fortfarande i hoodet där, så lite van vid märkliga typer är jag. Men den här gången blev det konstigt.

Jag stod i kön till kassa 3, och såg häpet hur kassören i kassa 4 alltmer doldes, när en liten lätt skallig man, med ett kanske nordeuropeiskt utseende lassade upp ett enormt berg av varor ur alla varugrupper, olika bröd, kex, grönsaker, mjölk, saft, gryner, ost och kanske lysrör. Kort sagt, han skulle fylla ett tomt hem med alla livsmedel man behöver för ett kvartal. Kassören försökte påkalla en kollegas uppmärksamhet för att erbjuda hjälp att packa partiet i kassar, så att inte kön skulle sträcka sig till delikatessdisken innan mannen fått ihop prylarna.

Ingen kom. Jag svär, det skulle bli sex fulla pappkassar.

När allt var blippat, och priset framslaget, och mannen stod med plånboken i högsta hugg, så kommer en väldig kvinna framseglande, vet du vem Frau Pork är i serien Ernie?

Damen till vänster i bild. Precis så såg hon ut, fast större, som Barbra Streisands storvuxna mor. För dagen iklädd en rollator med två orkidéer modell större i korgen framtill.

Kvinnan (till mannen): -Tooniiii! (sårad röst med ton av ”hur kunde du?”)
Mannen (till kassören): -Åh förlåt, jag glömde… (plockar upp blommorna ur fruns fordon och lägger på bandet…)

Frun säger inte ett ord till, utan strosar lugnt förbi kassan och går fram emot utgången, kikar lite förstrött på omgivningen, pillar på en blomma till, tar i alla händelser ingen notis om lille maken eller hans packning.
Vilka var de? Varför handlade de så mycket? Skulle de ha fest? Skulle de flytta ut på landet? Hade de sju barn inlåsta i källaren? Hur orkade karln alla kassarna? Hur kom tanten på den smarta idén att skaffa rullator så hon slapp bära?

Om du har läst Pappa C:s senaste inlägg, så vet du att detta bara var deras första inköpsställe, de åkte sedan ut till Häggvik och shoppade på i sin Volvo PV.

(Lade ni märke till att jag stavde Rollator på två olika sätt, jag kunde inte bestämma mig.)

Ni vet hur det är att vara man. Jag kommer hem från Fryshuset och har satt min första Axle-stall-to-Rock-to-fakie-combo. Jag har varit med om värsta actionkomedin i kön på ICA Maxi. Eller sett en kille med riktigt ful frisyr, eller med dålig klädsmak – eller både och.

Ja, ni killar* vet vad jag menar. Jag bara bubblar över av något som jag måste dela med mig av. Något viktigt.

Egentligen är jag kanske lite övertrött, men då, just då, har jag fokus på STORYN. Och jag nästan rusar in hemma, och finner söta hustrun E. sittandes vid köksbordet, med näsan i Dagens Nyheter.
-Ahh, här är en som vill lyssna och dela min överjordiska upplevelse.

Och först känns det som om jag har rätt. Det är en härlig historia, jag är en god berättare, och att jag får med alla detaljer är essentiellt för the whole experience.

E. lyssnar uppmärksamt. Nickar lite medhållande. Säger lite ”Mmm” och ”Aha”. Får mig att slappna av. Känna mig viktig i någons liv.

Då säger hon plötsligt:

-Åh, gubben, vad intressant du är, och vilken härlig grej du varit med om, mycket mer intressant än att jag jobbat hårt och länge idag, kommit hem, med tåg och buss eftersom du hade bilen, plockat ur och i diskmaskinen, ställt in frukosten från i morse, tömt tvättmaskinen, hängt blöta tvätten och strukit dina skjortor. Och just nu när jag bara satt och slötittade på bilderna i DN, som du läste noggrant i morse, så passar det ju jättebra att du kör din monolog. Tack älskade man, du förgyller mitt liv. Och jotack jag mår bra.

Jonas Birgersson, Johan Stael von Holstein, en gasballong med hål i, Percy Barnevik. Jag vet hur det känns när luften går ur. När all energi bara forsar ut, som diarré efter ätande av för mycket kycklingfett.

-Men… men… jag ville bara… försöker jag. Tillintetgjord. Av denna vackra, socialt utvecklade, ja varför inte rent av, varma kvinna. Jag går därifrån, avslöjad, sårad och avsnoppad. Jag börjar plocka lite med nåt hushållsbestyr nånstans. Som jag tror skulle behövas, kanske. Byter en glödlampa, virar ihop en kabel.

En stund senare dyker hon upp i dörrhålet, jag tror att hon ångrat sig, lyser upp lite försiktigt.

-Förlåt, men ibland vill jag bara vara dum.

Jamen, då känns allt genast bra. Det är ju ett beteende man känner igen sig i och förstår. Inte!
Tack. Tack.

* ”Ni killar” är ett sånt där skönt uttryck, som man först läste i serietidningen Dennis 1972, och som egentligen bara funkar på amerikanska, men man måste ändå använda det.