Valium från Valier

Detta är ett public service announcement: Jag är sjuk.
Och inte lite folkligt snuvig eller fotstukad. Mentalt sjuk är jag.

Det yttrar sig så här; jag kliver in i en inredningsbutik, tickelsempel i Norrtälje, och ser ett coolt skåp gjort av förslagsvis vrakgods och rostiga gångjärn. Då tänker min hjärna, innan jag hinner stoppa den: Det här kan jag lätt göra själv. Eller varför kliver jag inte in i ett konstgalleri och ser en Ragnar Bertling Olle Bærtling.

Då är det kört, för detta kan jag göra själv, lätt. Det behövs ju bara färg och en linjal.

Och så där håller det på. Jag kan – kort sagt – göra det mesta som någon annan redan gjort. Fast billigare, bättre och detvetesjutton om jag inte kan sälja det och göra en hacka också.

Jag såg förresten på Emmygalan häromdagen, och då var det Tina Fey (Saturday Night Live med mera) som vann pris för sin nya succéserie 30 Rock. (Som vanligt: Kom ihåg var ni läste om den först, om ni nu inte sett 30 rock eller hunnit läsa det nån annanstans redan). Ett av hennes tack gick till hennes föräldrar för att de gett henne oproportionerligt stort självförtroende. Det kunde gällt mig. Förresten hade jag mycket väl kunnat vara på hennes plats helt och hållet, jag är också rolig.

Jag skulle gärna vilja ha en ny vinterjacka. Men jag är lite snål, så jag söker alltid efter budgetlösningar.
Därför blev jag så oerhört glad när jag såg den här jackan.

Här kan man ju göra klipp. Så en dag på lunchen köpte jag det jag behöver för att göra en egen blank snyggjacka.

och för sömmarna:

Här valde jag till och med en lite läckrare färg på tejpen så jag syns bra i trafiken (Som den minnesgode läsaren vet, så bor jag ju i innerstan, så det är mycket bilar, då duger inte en helsvart jacka).

Jag gjorde ett första försök förra veckan, men jag tycker inte att jag nådde riktigt ända fram.

Sedan ”köpte” jag lite bubbelplast från jobbet, och satte igång igen. Troligen vill du också ha en jacka, när du ser hur bra det blir. När jag har en färdig prototyp att visa upp så får ni ställa er i kö för att köpa den. Numrerad förstautgåva.

Jag tror att det är fylllningen och tejpen som kommer att göra susen.
Förresten, bubbelplasten skyddar ju mot stötar också, så om man skulle bli påkörd ändå så är det troligt att man överlever.

Av det som blir över av ”tyget” skall jag göra såna här och sälja.

Förresten är jag inte sjuk, jag är bara smart. Innerst inne.

Jag har skådat ljuset. Jo, men jag lovar – på riktigt! Ni som har hängt med mig ett tag i bloggeriet har sett Fröken Wallenberg kommentera och stå i.

För er som är nyare läsare kommer här en kort tillbakablick.

Det finns en arg ung (?) kvinna (?) med en blogg som heter Fröken Wallenbergs Angry Diary. Just nu skyller hon på att hennes dator pajat, men trots att kärleksfulla bloggare erbjudit sig hjälpa henne med den, så förblir hon tyst. Nu vill vän av ordning som hämnd blottlägga Wallenbergskans hemlighet.

Hon har haft för vana att kräkas ilska ibland och vara mycket humoristisk ibland. Men hon är så hemlig, så hemlig. När hon lovat publicera bilder på sig, så har det blivit bilder på arabiska fullblod. När hon ska berätta något personligt så blir det ofta ljug. Frågorna har varit många och teorierna ännu fler. Vem är denna mystiska kvinna? Finns hon på riktigt? Är hon arab? Är hon ett fantasifoster från en ambivalent manlig skribent? Är hon i själva verket jag?

Många har nog insett att hennes vrede varit rätt tom och falsk och att hennes politiska åsikter låtit lite väl inlästa i något magasin. Det enda som tycks vara sant är att hon har (hade?) en blogg.
Allt det där tramset om att hon översätter böcker kan ju vem som helst hitta på.

Nå, allt det där hemlighetsmakeriet är snart historia. Jag vet hur det ligger till!
Jag smyger igång med en maskad bild.

Nu börjar kampanjen för att röka fram Wallenbergaren.
Som ni vet så är allt i min blogg alltid sant, och ni kan därför lita på att här och ingen annanstans blir detta en färd mot upplysning.
Jaha, sådärja, nu blev jag inspirerad. Vi tar en maskad bild till.

Följ den spännande fortsättningen.

Vad hände egentligen under sommaren med alla bloggare? Var det bara en fluga? Jag har i alla fall haft sommarlov. Och gjort annat.

Till exempel så gick jag en skrivarkurs på Kreta, (kolla svarthåriga snubben på första bilden som dyker upp när du klickar på länken, så förstår du att jag var väldigt konstnärlig på kursen).

På kursen satt vi nio personer under en skuggande pergola och fick lära oss att det inte är nån idé att vänta på inspiration, då blir det intet gjort, utan det är bara att skriva. Vi fick uppgifter som denna:
-Här drar jag ett kort ur författarkortleken… åh, det blev ”mormor i bastun”, skriv en dikt om det, ni får fyra minuter.
Då duger det inte att sitta och fundera på hur man ska lägga upp arbetet och vilken disposition som är bäst. Och dikten blev därefter. Andra uppgifter var att skriva en egen novell till på tisdag, fem haikudikter över lunchvilan, en gemensam skicka-vidare-historia och säkert annat som jag glömt.
Under skrivarveckan så lyckades nog alla nån gång få till just det där andningsstoppande, hjärtrusande eller irriterande vackra. I en kort berättelse, en haikudikt eller en ilsken harang om leverpastej.
Så tesen håller. Skriv, sitt inte där och vegetera! Eller åtminstone inte samtidigt.
Jag hävdar förresten med bestämdhet att du ska vegetera när du har tid. Det är din f*rb*nn*de plikt som människa. Jobba har sin tid, att låta tankarna fly undan har sin. Men ingen mer souvlaki på ett tag.

Nu vandrar jag omkring i Vasastan på eftermiddagarna som en salig ande.

Nyss hemkommen från New York försöker jag behålla känslan av att befinna mig på resande fot, och då är Vasastan perfa. Här finns allt. Till exempel mer eller mindre knäppa affärsinnehavare. Att jag kunde stå och mysprata så länge om antikiviteter visste jag inte själv.
I morse åkte jag rullbräda ner till tunnelbanan vid Odenplan, i finskorna, (fin-skorna, inte Tuula och Tarja). Nya mjuka hjul som tar plattskarvarna så lätt, så lätt. Så njutbart, och ändå så många som inte verkar förstå att detta är den moderne mannens sätt att hålla sig fräsch i huvud och lekamen. (”-Öh, kolla en gubbe på skejtboard, haha, väx upp.”) Aldrig i livet!

En sann anekdot:
Kultur- och fritidsnämnden i Sollentunas ordförande Benkt (ja, han stavar så) Kullgard sa när nämnden nyss fattade beslutet att snyta fram stålar till skateparken vid Rudbecksskolan, att ”…särskilt drivande har varit en vuxen som fortfarande är tonåring”.
Tänk om jag hade skaffat mig en utbildning istället. Då hade jag suttit där och varit 44 år nu (..alltså det är jag ändå, men jag menar inte bara på pappret). Nu byggs skateparken för fullt.

Är det förresten nån som saknar vår gamla, gamla bloggarargbigga Fröken Wallenberg? Inte jag! …fast bara lite. ”Min dator är paj” säger hon. Jag har erbjudit mig att ta en titt på hennes dator om hon vill, men hon verkar inte vilja ha den fixad. Ska jag väcka henne med att visa nya skarpa paparazzibilder av henne här?

Vad tycker du?

Trodde ni att jag var död?

Och tror ni nu av rubriken att jag har bytt kön?

Nej, näppeligen och ingalunda. None of the above. Jag har haft sommarlov, flyttat och bidat min tid.
Nu har dock bloggandet börjat igen, på allmän begäran, faktiskt. (jo, faktiskt så har jag fått mer än ett önskemål om att jag ska börja skriva igen)

Under sommaren har jag också varit kulturell, nästan i överkant ibland.

Igår tickelsempel, så var jag och frun V.I.P-inbjudna till Teater Scenario för att se föreställningen ”Dragana”.
Numera tar det tio minuter att åka dit också. Haha, för jag bor i stan!

Dragana handlar om en lesbisk gynekolog, som älskar ni-vet-det-som-sitter-där-gynekologen-tittar, men i övrigt lever ett torftigt TV-tittarliv. Jag vill ge en eloge till skådespelarna för att ha lärt in många och långa repliker, jag vill ge en eloge till upplägget där två personer spelar samma roll, ur olika (skulle det väl vara?) perspektiv. Och Helena sjöng Randy Crawfords ”I´ve never been to me” häpnadsväckande bra.

Men man kunde förvaltat själva idén mycket bättre. En ”sån där” gynekolog är ju en skitkul idé. Tänk den idén i händerna på Stefan och Krister…

Men nähärå, inga gapflabb från min sida, det slutade som vanligt med att man är ledsen och stackars för att man är queer.
Jag håller med DN:s recensent som satte skrattet i halsen lite, när hon tänkte på hur det skulle uppfattas med en manlig gynekolog som har munskydd för att inte dregla kättjefullt på sina patienter.

Teater Scenario har bytt konstnärlig ledare, och några andra nya personer har också kommit till. Av någon anledning dras hela stället åt Q-hållet då.

Ochvadnudå? Tre damtoaletter och ingen herrtoalett. Jättefyndigt. Men vinner man verkligen kampen för att man suddar ut könsskillnaderna helt? Eller för att man drygar ut toaköerna genom att förlänga även männens toatid?
Ärligt, jag blir provocerad av att de satt blommor och hällt jord i pissoaren.
Jag borde ha pissat i den ändå. Ska göra det nästa gång. Äta tjockt med sparris och dricka en massa vätskedrivande, inte säkert öl, och sedan försöka fälla blommorna ner i en aromrik geggamoja.

Eller jag kan tömma blåsan i fontänen i lobbyn. Jag kan sitta ner och göra det om nån vill. Lite sådär sexuellt ambivalent.

Däremot blir jag inte provocerad av att man tycker att det är så synd om queerpersoner. Det blir jag bara trött av.

Ser fram emot musikbokningarna under hösten dock.
Amen för nu. Nu har jag vaknat igen.