Valium från Valier

Har ni tänkt på det här med sjukdom? Jag menar vem som är sjuk och vem som inte är det. Ibland är det ju rätt tydligt, när snoret rinner, skenbenet är av eller man frustar blod. Men ofta är gränsen hårfin.

Jag gör ibland tester på nätet för att se om jag har den ena eller andra sjukdomen. Jag kollar också (nej, inte regelbundet) om jag platsar i Mensa. Det gör jag inte, jag passerade Mensastadiet long time ago, antar jag. Jag gör också personlighetstester för att se vilken profil jag har. Det brukar visa sig att jag är den extroverte (äh?) teaterapan (va?) som gillar att vara i centrum (nä?) och som oftast är glad och social (uh?). Efter ett sånt test fick jag som tips att medvetet sända ut byråkratsignaler, t ex ta med mig papper och penna till alla möten, så att de jag möter känner sig strukturellt lugna. Jag har ultraljudat scrotum, för att utesluta knasiga knölar där. Jag läser också gärna om psykisk sjukdom för att se vilka symptom jag har. Ofta ganska många, faktiskt. Min älskade E. är fullständigt övertygad om att jag har Tourettes light. Jag skriker inte att min pappa har en vårta på b*llen på Coop, och inte heller på jobbet. Men…
(Apropå extrovert så kom jag inte med Sofia Wistam till Argentina för att tävla i Wipeout)

Glädjande nog läste jag nyss en krönika av Linda Ingrid Skugge, född Norrman, (Ja, jo, i Amelia, som jag endast läser för att se hur manlig jag ska vara mot min välsignade fru, så att hon står ut med mig) där Linda förvånades över att hennes barns kompisars föräldrar inte hotade dem med att bajsa på deras leksaker om de inte plockade undan efter sig. Så har vi det hemma. På rikt. (Nej, jag bajsar inte på dockor och småbilar, mina barn är ju stora nu, så det får ju bli på moppen och i pianot eller nåt) Herreminje, min dotter fyllde aderton i onsdags. Men vi har en skapligt hög kissåbajsnivå i familjen även om lilla hjärtat gör sitt bästa för att tona ner det.
Fortfarande vet vi inte om jag eller dottern rapar högst, vi får aldrig tillfälle att mäta innan E. stoppar oss.

När folk kritiserar mig för något besynnerligt i mitt beteende svarar jag att det ”Ingår i min diagnos”. Och då lättas stämningen upp, utom för generation W som inte fattar ironi. De kan då bli en smula reserverade. Skrytsamhet lider jag av ibland, förresten så fick jag nyss det där reklamjobbet med motorcyklen och smärtsalvan.

Borderline och några mer tydliga diagnoser har jag strukit, jag har för få depressioner, spruckna förhållanden och övernattningar i fyllecell i mitt CV. Jag är inte autist, vet inte hur många tandpetaraskar jag tömt på golvet i misslyckade räkneexperiment, Mina röster i huvet kan jag också tygla skapligt. Men jag är allergisk mot asfalt – i synnerhet hastigt kommande mot kind, tickelsempel.

Däremot är jag aldrig förkyld, har aldrig haft influensa och inte migrän. Men jag blir magsjuk av för mycket nötter och chips, särskilt om de ätits i en bar sent på natten. Efter såna chipsnätter får jag nog ont i kolan också, när jag tänker efter. Men jag skulle aldrig komma på idén att vaccinera mig mot flunsan.

Vi får väl förresten se hur det blir om jag låter sterilisera mig, (Jag har tillräckligt med barn, tycker jag) det ingreppet lär kunna personlighetsförändra en del. Hittills bromsar E. mig, och kanske är det lika bra. Hur blir ett knastroll när han personlighetsförändras? Tänk om hormonförändringen skulle göra mig…vanlig. (Som den CP-skadade ståupparen Jesper Odelberg sa: När mina polare dricker sprit, så blir de vingliga och får motorikproblem, men när jag dricker så kan jag både gå och dansa.) Nej, vi får fortsätta leva i avhållsamhet frugan och jag. Det blir bäst så, och så blir man inte rufsig i håret.

-Öööh,vart är jag nu på väg i mitt resonemang? Jo, jag vet att jag har mina brister, och ibland hittar jag namn på dem. Du som har träffat mig kanske har några egna tips?

Jag har mer sjukdomsinsikt än jag har sjukdom - Än så länge, men vänta bara…

Inledningen på detta blogginlägg är till för dig som så länge har undrat vem frk Wallenberg är. Slutet av inlägget bjuder på nåt annat.

Först Wall-Enberg:
Hur kan denna mytomspunna bloggare se ut? Finns hon ens på riktigt?
Frk Wallenberg har dolt sig bakom hästbilder och andra falska fejs.
Hon har varit arg, hon har varit dum och hon har varit rolig. Men nu har hon gått i ide.

Jag har försökt röka ut henne ur grytet, och varit diskret på alla sätt. gett henne chansen att träda fram självmant.

No more Mr Nice Guy. Här är hon:

Eftersom hon verkar ha flytt landet

Och här:

I profil också

Jag kan också avslöja att hon är kvinna, skapligt fullvuxen, med en drygt 20 år yngre dotter, och en ytterligare 20 år yngre dotterdotter.
Yes, så var det sagt.

Här är några kortsiktiga förhoppningar:
Om min livslycka (vackert ord) håller i sig så får jag två nya reklamjobb och ett tävlingsjobb inom kort.
Jag hoppas få bli den där motorcykelmekande svala snubben som får ont i ryggen och kletar på smärtlindrande gel,

och jag hoppas på att få bli den finske (!) timide mannen som kommer hem med en lottsedel till sin fru. Varför är jag populär i Finland? Ser jag finsk ut?

I gymnasiet var det nån som sa att jag såg ut som jugoslav. Tja, vad vet jag, så länge det ger mig jobb.
Jag hoppas också på att få åka till Argentina med Sofia Wistam för att tävla i WipeOut. I Buenos Aires finns det kött och sol, och det gillar ju jag.
Och så hoppas jag att skateboardparken i betong i Sollentuna som jag har projektlett skall bli åkbar innan vintern. Så här ser det ut nu, första betongladdningen är på väg att skvimpas ut nu.

Smooth!

Späkning, vilket vackert ord! Inom Opus Dei kör alla – som du säkert vet – med ett spännbart band runt låret, med inåtvända taggar som skär djupare och djupare in i köttet. När du syndat, eller om du vet att du kommer att synda, så drar du bara åt bandet ett hack till. Tagelskjortan känns lite passé i det sammanhanget. Nu finns det också modernare sätt.

Nu senast plågade jag mig tickelsempel med att söka till TV5:s nya TV-tävling WipeOut, saken är den att man skall springa världens största hinderbana – i Argentina, och det ville jag göra. Man fick vid gruppintervjun gärna överdriva något karaktärsdrag som kan passa i TV. Jag valde karaktären ”Nörden”

Den supergooglande Nörden rockade så fett att majoriteten av de andra i min intervjugrupp valde ut mig som den mest störande och oroande personen. Besked i slutet av månaden om jag får vara med och tävla. Mest hoppas jag att både jag och min väna syster kommer med, det vore tjockt om de tar ut oss bägge två.

Ja, späkning, ja. Olika människor gillar och tål olika mycket smärta. Jag tillhör dem som tål en hel del, och dessutom gillar det. Riktigt hård massage, riktigt kollapsade muskler på gymmet eller stretchig tills det knakar – that´s my baby. (Två gånger har det knakat lite för mycket i baklåren, med tråkigt lång konvalescens som följd, men jag var ruggigt nära att klara spagaten då.) Min ene bror hävdar att tatuering är skönt – inte bara som konst utan själva känslan i huden. Men nja, jag gaddar mig nog mest för konsten ändå.

Nu har vi i alla fulla fall köpt in en spikmatta till kontoret. Den skall man lägga valda kroppsdelar på och och vila en stund, gärna utan tyg emellan (Vilket märkligt nog gör att vissa gärna ligger lite avsides) rakt mot huden. Resultatet av detta skall vara att man slappnar av, och att nerverna skall reagera på smärtan och skicka ut signaler över hela kroppen – och så blir man frisk från allehanda åkommor. Faktum är att det är en riktigt behaglig känsla efter den där första ekivokt onda stunden.

De första minuterna gör det nämligen obeskrivligt ont, lite beroende på hur koncentrerad tyngd man lägger på spikarna. Med ryggtyngden på mattan kan man till och med somna en liten stund.
Att stå på mattan på ett ben, eller snarare en fot, utan annat stöd för kroppsvikten återstår ännu, annars har vi provat de flesta kroppsdelar. Jag vet alltså vilka kroppsdelar som innehåller flest nerver nåbara för spikmatta. Mattan gör mycket vackra symmetriska mönster på kroppen, och ger en frisk och välmående färg som kvarstår en längre stund efteråt. Vissa kroppsdelar kan jag av omsorg om min familj inte visa här. Men så här kan det se ut efter en session på vår nya leksak:

Ättestupan, om inte lägenheten är bra.
Sigtunahem räknar med att en del hyresgäster hoppar ut från ett stup, och är beredda på det.

Vägen till Gud?
Som ni kanske läst så kan man tolka in att bilderna vid knappen vid övergångsställena visar att människans enda väg till Gud är genom Jesus. Som väl är har nu även andra religioner sina övergångsställen. Fast just judarna har strukit människan och verkar berätta att man kan gå direkt till Gud utan att passera GÅ.
Enkelt och bra.

Tack för idag.