Sjukdominsikt, va?
Har ni tänkt på det här med sjukdom? Jag menar vem som är sjuk och vem som inte är det. Ibland är det ju rätt tydligt, när snoret rinner, skenbenet är av eller man frustar blod. Men ofta är gränsen hårfin.
Jag gör ibland tester på nätet för att se om jag har den ena eller andra sjukdomen. Jag kollar också (nej, inte regelbundet) om jag platsar i Mensa. Det gör jag inte, jag passerade Mensastadiet long time ago, antar jag. Jag gör också personlighetstester för att se vilken profil jag har. Det brukar visa sig att jag är den extroverte (äh?) teaterapan (va?) som gillar att vara i centrum (nä?) och som oftast är glad och social (uh?). Efter ett sånt test fick jag som tips att medvetet sända ut byråkratsignaler, t ex ta med mig papper och penna till alla möten, så att de jag möter känner sig strukturellt lugna. Jag har ultraljudat scrotum, för att utesluta knasiga knölar där. Jag läser också gärna om psykisk sjukdom för att se vilka symptom jag har. Ofta ganska många, faktiskt. Min älskade E. är fullständigt övertygad om att jag har Tourettes light. Jag skriker inte att min pappa har en vårta på b*llen på Coop, och inte heller på jobbet. Men…
(Apropå extrovert så kom jag inte med Sofia Wistam till Argentina för att tävla i Wipeout)
Glädjande nog läste jag nyss en krönika av Linda Ingrid Skugge, född Norrman, (Ja, jo, i Amelia, som jag endast läser för att se hur manlig jag ska vara mot min välsignade fru, så att hon står ut med mig) där Linda förvånades över att hennes barns kompisars föräldrar inte hotade dem med att bajsa på deras leksaker om de inte plockade undan efter sig. Så har vi det hemma. På rikt. (Nej, jag bajsar inte på dockor och småbilar, mina barn är ju stora nu, så det får ju bli på moppen och i pianot eller nåt) Herreminje, min dotter fyllde aderton i onsdags. Men vi har en skapligt hög kissåbajsnivå i familjen även om lilla hjärtat gör sitt bästa för att tona ner det.
Fortfarande vet vi inte om jag eller dottern rapar högst, vi får aldrig tillfälle att mäta innan E. stoppar oss.
När folk kritiserar mig för något besynnerligt i mitt beteende svarar jag att det ”Ingår i min diagnos”. Och då lättas stämningen upp, utom för generation W som inte fattar ironi. De kan då bli en smula reserverade. Skrytsamhet lider jag av ibland, förresten så fick jag nyss det där reklamjobbet med motorcyklen och smärtsalvan.
Borderline och några mer tydliga diagnoser har jag strukit, jag har för få depressioner, spruckna förhållanden och övernattningar i fyllecell i mitt CV. Jag är inte autist, vet inte hur många tandpetaraskar jag tömt på golvet i misslyckade räkneexperiment, Mina röster i huvet kan jag också tygla skapligt. Men jag är allergisk mot asfalt – i synnerhet hastigt kommande mot kind, tickelsempel.
Däremot är jag aldrig förkyld, har aldrig haft influensa och inte migrän. Men jag blir magsjuk av för mycket nötter och chips, särskilt om de ätits i en bar sent på natten. Efter såna chipsnätter får jag nog ont i kolan också, när jag tänker efter. Men jag skulle aldrig komma på idén att vaccinera mig mot flunsan.
Vi får väl förresten se hur det blir om jag låter sterilisera mig, (Jag har tillräckligt med barn, tycker jag) det ingreppet lär kunna personlighetsförändra en del. Hittills bromsar E. mig, och kanske är det lika bra. Hur blir ett knastroll när han personlighetsförändras? Tänk om hormonförändringen skulle göra mig…vanlig. (Som den CP-skadade ståupparen Jesper Odelberg sa: När mina polare dricker sprit, så blir de vingliga och får motorikproblem, men när jag dricker så kan jag både gå och dansa.) Nej, vi får fortsätta leva i avhållsamhet frugan och jag. Det blir bäst så, och så blir man inte rufsig i håret.
-Öööh,vart är jag nu på väg i mitt resonemang? Jo, jag vet att jag har mina brister, och ibland hittar jag namn på dem. Du som har träffat mig kanske har några egna tips?
Jag har mer sjukdomsinsikt än jag har sjukdom - Än så länge, men vänta bara…
Pappa C skrev så här oktober 29th, 2008 at 8:55 e m
Jag tycker du verkar känna dig själv ganska bra.
Kom ihåg bara att om du kontaktar försäkringskassan och skaffar ett intyg så kan E. få galet bra bidrag!! Bara för att du bor kvar hemma alltså.
Kanske räcker till löpardojor och bröstvårtstejp till maj-resan?
Kiefer Sutherland skrev så här oktober 30th, 2008 at 11:44 f m
Säga vad man vill men du ju skaffat dig en skrämmande god självinsikt genom åren. Om jag inte kände dig skulle jag tro att du bara skojar med oss och att det mesta är överdrifter. Men icke så… Det som gör dig till ett medicinskt unikum är väl att du klarar dig så bra ute bland folk trots ditt (dina?) tillstånd.
Valier skrev så här oktober 30th, 2008 at 12:18 e m
Hahaha.
Med såna vänner behöver man inga doktorer, eller vad det heter. Och varför skulle jag överdriva? Verkligheten är precis så här vacker!
ObamaJones skrev så här november 5th, 2008 at 10:41 f m
Snart kanske läkarvetenskapen hinner ikapp dina syndrom. Till dess får vi leva i den skräckblandade förtjusning som ger nerv till dramaturgin – hur ska det gå, hur ska det gå? Och vad händer? Såväl i det yttre som det inre skeendet – oj nu vart det vahettere intellektellt typ.
Nämen, det är väl bara galningarna som är helt övertygade att de inte är galna…så lite grubblerier tycker jag är sunda symptom! ”Din ödmjuke skötare”
Jois skrev så här november 7th, 2008 at 11:19 f m
Bäste Hr Valier.
Med anledning av vårt samtal vid Edert senaste besök har jag nu kommit till följande konklusion.
Sjkd
Ni lider av Narcissism, Elefantiasis och en gnutta Hybris.
Sjukdomen är vanligtvis förekommande mellan 3 och 4 samt 25 och 30 års ålder. Företrädelsevis hos hannar. Dock kan en senare utveckling leda till att patientens karriär blomstrar senare, vilket leder till en senarelagd framgångssaga. Något som kommer som en fullständig överrasknking för den som inte planerat sin framgång (se 5-årsplaner). Detta kan då reta stimuli i fontanelldelen som triangulerar reptilhjärnan och i sin tur överrider det neuroepileptikum som motverkar just storhetsvansinne.
I vissa motsatta fall (mindre framgång än förväntat) kan samma neurologiska fenomen ge upphov till ett självförsvar popuiärt kallat Napoleonkomplex.
Behandling.
Det finns två sätt att hantera symptomet på.
a) Finns det risk att den omedelbara omgivningen reagerar starkt kritiskt mot denne personlighetsförväntning, och sjukdomsinsikt existerar, är terapi att rekommendera. Helst en kognitiv betendeterapi.
b) I många fall kan faktiskt en personlighetsförändring av detta slag vara av godo. Många vänner kan uppskatta patientens udda beteende och ser fram emot irrationella mönster som på ett ”bohemiskt” sätt kan gjuta liv i deras egna, alltför inrutade liv. Sk Narcissist light. Rek, då pat. att avvakta behandling.
Alla ovanstående sympom kan även ligga latenta, men aktiveras under en lättare depression eller andra nära starkare upplevelser som sin dotters 18-årsdag, eller en sk 40-årskris.
Med hopp om stark återväxt.
Dr Leg Fil George Lindellus
Jois skrev så här december 4th, 2008 at 12:27 f m
Har du blivit för fin för att blogga nu sen du flyttade till staden?
Maria skrev så här januari 29th, 2009 at 5:47 e m
Gränsen mellan sjukdomsinsikt och hypokondri måste vara hårfin…
Valier skrev så här januari 30th, 2009 at 8:52 f m
Nej, det är stor skillnad, de där hypkondrikerna är helt opålitliga. Inte vetenskapligt underbyggda som vi sjukdomsinsiktare.