Valium från Valier

Detta är ett enda inlägg om bara Jois.

Jag anser att Jois bidrag i tävlingen nyss, ger utrymme för och skäl till ett helt eget inlägg om personen bakom pseudonymen.

Ni som kom hit för att se tävlingsresultatet, bläddra några uschla snäpp längre ner så finner ni dem.

Som ni har förstått känner jag honom IRL, och det är det få bloggare som gör, eftersom vi är så pass mogna män.
Hr Jois är regissör, blandbandare och lebeman. Han är uppvuxen i en familj som skulle ha kunnat vara en riktig proggfamilj, om man beskrev den för folk, men det var den inte. Tvärtom så har man nog odlat en smula konservativa värderingar i familjen, vilket inte hindrat barnen att pröva sina vingar. Jag kan ju inte outa allihop här, så jag nöjer mig med att säga att flera av barnen i familjen är artister, konstnärer och vivörer. Man har alltid gått sina egna vägar i familjen. När barnen fick en slant att köpa en souvenir för på familjetrippen till Köpenhamn, så kom ena brodern tillbaka med en skata i plast. Att använda som vätte vid fågelfängeri på Järvafältet. Innan Kista fanns, typ. På den tiden när en skata var en skata och en räv en räv.

Jois var alltid först med den konstigaste musiken, han var också först att vara mystisk Spoken Word poet/rockstjärna. Jois och jag gjorde sisådär 1985 filmen ”Nu är det kokta fläsket stekt, Dacke” som skildrade den nyvakne Nils Dackes möte med det moderna samhället. Jag lärde honom grunderna i regiarbetet då. Demon blev han först senare. Sin egen lyckas smed har han alltid varit.

Som ni alla kunnat läsa så har han erfarenheter även av så kallad ”rosa” film, eller ”naturfilm” med lättklädda personer. Det var därför han så pricksäkert pekade ut Olof Palme som porrstjärna.

Han driver också eget företag med anställda och allt, som till och med sover hemma hos honom.
Jois är också med på allt. Men han har hög integritet.

Här måste naturligtvis nämnas att Jois inte bara till namnet är bloggare, utan att han sedan minst tio år skickat ut sina måndagsbrev, långt innan ”blogga” var ett ord. Och det fortsätter han med.

Alla vi andra som nyss halkat in i bloggträsket är dibarn, som behöver Jois, som Tripp Trapp och Trull behöver Pappa C

Kort sagt, behöver ni någon som ska klippa gräset åt er, måla om huset eller passa era barn – ring inte Jois. Om ni däremot vill grilla, bada bastu eller ha musikfrågesport – Ring!
Javisstja, nu är det ju mest jag som har hans telefonnummer, men det kan ju alltid säljas till högstbjudande.

Bonus, jag glömde en bild i tävlingen, nu kom den fram.

Den sanna valierbilden.

Flest rätt (2) hade Kotteby som gissade på rätt bild och var en centimeter ifrån rätt längd. Han gav mig också dryga fem kilos undervikt. Sånt skall belönas.

Det här innebär att Kotteby vann den sakliga tävlingen. Ta-daa!!
Hr Kotte har också varit duktig och gjort geografiläxan. Jag är sannolikt född i Valier, Montana, U.S.A. Och jag planerar att resa dit inom kort. När datum är bokat kontaktar jag Hr Kotte. Det är en märklig känsla att läsa om skolorna i Valier, och Valiers stadshus och annat Valierskt. I Montana lär man också ha högst andel white trash i hela amerkat. De kan behöva lite hjälp där. Och vi måste undersöka det där med strömmen på campingen.

Vi finns även i Illinois:

Några andra svar var fyndiga, men fel:

Joel helgarderade, men har tydligen inte träffat min fru:
”1: alla bilder utom en är på Valier.. bild 4 som 30åring, bild 2 som 35, bild 1 i nuvarande ålder och bild 3 är frugan?”

Fröken Wallenberg fegade, och valde snyggisbilden, men jag är modigare än så:
”1) Bild 4 (de andra dissades därför att: 1=För fet, 2=För privat, 3=För gravid)”
Väljer snyggisen, som kanske väger 73 pannor. Sedan hugger hon till med 104 kilo. (…och strax efteråt kallar hon mig för ”Naken-Janne”, vet hut, jag heter inte Janne.)

Peter kastade sig in i sista sekund och var vuxet ödmjuk. Snyggt jobbat:
”1 – Ingen (barmhärtigast så)” Du kallar mig också för ungdom. Vilket är en faktisk lögn, men likafullt en komplimang som går hem.

Lotta missuppfattade nog frågorna, inget pris.
”Ingelsta ligger i Skåne (nånstans) och Ingelstad ligger utanför Växjö…
Nu vet du. Och jag.”

Tack Lotta, för det förtydligandet.

Gunnarsson skall få en guidning i Kärrdal, virtuell tour är under produktion.

Hr Komiker vill vinna Vasaloppet, och det borde vi kuna ordna, nästa gång det är tillräckligt med snö, ska jag ta dig på en tur över golfbanan.

Wallenberg påstår också lögnaktigt att hon är den enda som inte känner mig IRL. Det är inte sant. De få som känner mig gissade lika illa som ni andra.

Roffe får pluspoäng av Notarius Publicus för smickret.

Pappa C skall ha ett hedersomnämnande som fullständigt omdömeslös i viktfrågan:
”har precis sett honom live. 71kilo.” Sjukt och obegripligt. Över 20 kilo fel. Så illa gissat att din fru kanske får ett foto av mig till sängbordet.

Vi tar oss en extra funderare på hur priserna skall delas ut.

Puss så länge.

Missa inte: Inom kort reder valier ut allt om sport.

Lo and behold, my friends. Ända in i de skälvande sista minuterna har svaren strömmat in. Nu gäller det att vara snabbare än Mugabe här. (Vilket ger mig åtminstone två veckor)

Först de rätta svaren, och sen vinnarna. Håll ut.

Fråga 1. Föreställer någon av nedanstående bilder Valier? Om så, vilken?
Svar, här är bilderna obeskurna:

Herre 1. Barbro Svensson på hemmaplan.

Herre 2. VALIER!!

Herre 3. Brad Pitt spelar volleyboll i Sälen

Herre 4. The real Olof Palme. Take no shit.

Fråga 2. Vad väger Valier en bra torsdagsmorgon, efter kissning, före frukost?

Herregud! Det är sant.

Fråga 3. Hur lång kan en Valier vara, tickelsempel samma torsdagsmorgon?

Ja, inte längre än så – men heller inte kortare.

Fråga 4. Vad vill du vinna, och varför?

De flesta vill ha signerade foton.

I detta nu sitter Notarius Publicus och räknar samman resultatet.
Vem har vunnit? Vem har vunnit? Vem har Valier mest glädje av att se glad? Spänningen stiger nästan till folkomröstning-om-Huddinge-kommuns-delnings-nivå.

Publiceras när även de sista förslagen kontrollerats.
Håll ut söta ni.

Ha! Änteligen! Ny tävling, utropar du. Jawohl svarar jag.

Den som svarar bäst på följande frågor vinner. Tävlingen slutar på måndag 21/4, kl 20:00

Fråga 1. Föreställer någon av nedanstående bilder Valier? Om så, vilken?
Fråga 2. Vad väger Valier en bra torsdagsmorgon, efter kissning, före frukost?
Fråga 3. Hur lång kan en Valier vara, tickelsempel samma torsdagsmorgon?
Fråga 4. Vad vill du vinna, och varför?

Herre 1

Herre 2

Herre 3

Herre 4

En väldig domare är jag själv.
Om du inte har nån bättre idé så är förstapriset är en signerad bild föreställande min fru.
Frun är också Notarius Publicus och hon kollar då så att allt går rätt till.

Vad väntar du på?

Er resande reporter har nu lämnat knastrollen i skåne bakom sig, och styrde i dag kosan till Uppsala. Men ärligt talat, hörninini… vad är Uppsala för ett ställe?

Jag menar, de flesta man möter är ju inflyttingar från alla Sveriges hörn, och inte uppsaliensare från moderlivet. Alla jag mötte idag var trevliga, tillmötesgående och bra. Men!
Jag tror inte nån jag talade med idag var född i Uppsalatrakten.

Alltså, när man hör en äkta inföding tala, så är det ju värsta bonndialekten. Enklast hör man det om man ber dem säga ordet ”hundra”. Här i storstan uttalas det inte som ”huldra”.
Nå, man tycker ju att Uppsala ligger nästan i Stockholm, men herregud, det gör det ju inte.

Gatorna heter också lantisnamn som ”Bäverns gränd”, ”Gränby Bilgata” och ”Långjärnsgatan”. (Där bor förresten en kändis, nära väninna till kungafamiljen)

Kort sagt; nära Stockholm ligger:

Enskede,

Solna

och Rotebro.

Uppsala ligger i Norrland.
Nån gång ska jag bevisa att gränsen till Norrland går precis norr om Upplands Väsby.
Jag åt god uppsaliensisk indisk buffé. Gratis. Tack.

I Uppsala läste jag en tidning som visade mig två viktiga saker.
Jag kände igen två viktiga personer i mitt liv. Först ut är Lisa:

Hon gillar att äta lunch, och vem gör inte det?

Andre man ut är ingen mindre än Pappa C. Äntligen kan Valium från Valier som första medium visa ett nytaget foto på vår älskade bloggör:

Nu kan du ta bort den där löjliga bilden på din blogg.

Tack, Uppsala.

På tåget hem från Skåne klipper jag till med några bilder ur den skånska vardagen igen.

Jag läste (?) lite dagstidningar och kan konstatera att det inte är som hemma. Det här blogginlägget görs på snoddlånad dator utan nödvändiga verktyg, och på så knackig lina att jag först måste redigera bilderna i Paint, vilket suger ardenner, och sedan klumpa ihop bilderna för att publiceringen tar en vecka per bild annars.

Typisk skånsk vägskylt

Det går hått till i Skåne

Snart är jag på fast asfalt igen, och kan designa mina inlägg som jag vill.

Hejdå så länge mamma och cyklisten/brottaren/havets skräck Stig.

Hur finner du Skåne?

Det ligger strax under Småland.

Här är några ögonblicksbilder från platsen:

Nu drar vi till Malmö och träffar föreningen Old Bastards i deras lokal Bryggeriet. Det lovar gott.

Jag gör en Pappa C och skriver på tåget. (eller skrev han när han kom hem?) Nu ska jag till lilla mamma i Skeoune och fira helg.
Med mig har jag min unga journalist till syster, fröken T. Känd från TV hon också. Och sjunga kan hon. Nog med smicker nu, det där får räcka för att få en trevlig helg tillsammans.
När man åker tåg från Sthlm till Mmö så kan man tickelsempel välja att åka från Centralen och det gjorde jag. Det är lite underligt att då möta sig själv i entrén.

Jag står först i kön för att ansöka om en lokal i nyrenoverade Kungsbrohuset. Eller vad jag nu gör. För när man möter sig själv sådär, så är det faktiskt svårt att se nåt annat än just det, sig själv.
I uppståndelsen efter mitt rendez vous lyckades jag glömma T.s Åhlénskasse som innehöll 170 nyframkallade foton från Los Angelesresan, nyinköpta svarta fina albumet som bilderna skulle monteras i, ett par svarta damhandskar i fuskskinn och allehanda dagstidningar som hon troligen snott på jobbet. Jag märkte förlusten efter 1 minuts promenix mot tåget, och rusade tillbaka bara för att finna att kassen var fett väck. (lite som min midja när jag böjer mig, fast med ”ä”)

T. höll sig märkvärdigt lugn, men jag anade Krakatoas hotande utbrott därinunder den coola ytan.
Jag rände runt i butiker och diskar och frågade efter skatten, men till ingen nytta. Det vara bara att gå till tåget och se glad ut, utan bilder att visa mamsen.

Som tur var hade jag en flaska vin med skruvkork i reserv i väskan, så jag skulle kanske kunna trösta T.
Inte för att vi nyttjar sånt, men vi förstår symbolvärdet.

Något moloken sökte jag mig mot min plats, vi hade fått platser långt ifrån varandra, och skulle försöka byta runt lite.
Plötsligt ringer en sprittande T. på min yuppienalle (kallar jag den inte) och säger att hon fixat platsbytet och att hon gjort en mjällig tågvärds dag. Kanske hela hans helg. Med en kraftfull kvinnokram. För han hade återbördat Åhlénskassen till sin ägare med hjälp av biljettpappren som också låg i den, med platsnummer och allt.
Det finns en gud, och idag hade han mjäll.

YES! Jag kan ladda upp bilder igen. Det var en bugg i internet explorer som nu är fixad. Bytte ut två filer i bloggmotorn. Klart å betart.

Här är nu några pics och filmsnuttar som jag sugit på ett tag:

Jag köpte modstrilogin istället för godis i min sons påskägg i år. Han är strax sex år och jag tyckte att det var dags att han fick se hur det kan gå, så han inte blev sugen på att röka braj.

I boxen finns också Jonas Åkerlunds nygjorda about-film. Köp boxen. Ta god tid på dig. Skratta. Gråt. Tyck att de är sköna lirare. Tyck att de är riktigt sunkiga knarkare. Men se filmerna!

I slutet av film nr 1, Dom kallar oss mods, så jiddrar Kenta och Stoffe om att de inte hänger ihop som förr. Det har Latin Kings tagit med i låten ”Cashen dom tas” om jag minns rätt, men jag hittar ingen länk dit nu. Där finns ett uttryck som är fint: ”Hur på sätt då rå?” som betyder typ: Hur menar du nu? eller: På vilket sätt stämmer ditt påstående in på mig?

Gå nu och använd det!

-Fotnot:
Nä, nu ser jag att jag skrev fel på min sons ålder, sexton fyller han. I samma ålder som Kenta och Stoffe i första filmen.

Han har hittills klarat sig utan men.

Nu vet jag varför min blogg är så långsam.

Jag gick till Eniro.se och sökte på de två befriande, förlösande och pånyttfödande orden: wordpress långsam

Och äntligen fick jag lösningen på min seg-som-kall-sirap-blogg:

Känna så pass WordPress blog springa mycket långsam? På en populär weblog driv vid WordPress, långsam är nästan oundviklig på grund av natur omen WordPress vilken är PHP manuskripten och dynamisk generera var och varje spindelväv sida så pass tjänat till besökaren. Där de/vi/du/ni är överflöd av uppe i luften så pass förbrukar stort belöp av system resurserna, överväga Apache spindelväv servaren nödvändigtvis till tillträde, läsa, tolka och kompilerat den PHP koder, och då återvinna den nödvändig datan till bygget den webpage från MySQL data banken servaren framför sändande den HTTP svaren i HTML, jämförande med rättvis tjänande av HTML i statisk spindelväv.

Viktig: Du er läsande en maskin översätt sida vilken är försynt ”så är” utan garantien. Tycka illa om mänsklig översättning, maskin översättning er icke förstå grammatiken, semantiken, syntax, idiomatiskt uttryck av naturlig språk, sålunda ofta produkter oriktigt och låg kvalitet text vilken för vilse och obegriplig. Sålunda, behaga hänskjuta till original Engelsk artikeln när i tvivel.

Nog för att jag anade att inerternettet hade mer att erbjuda än ”Vill ni bli älskad av kvinnor – Förstora er penis” och ”Vinn stora pengen – Helt utan risk”, men att något så innehållsrikt som ”Min digital liv” fanns vågade jag inte tro. Kalla mig gärna svag i tron.

Jag är fortfarande förvirrad – men nu på en mycket högre nivå. Tack.

OK

Tre saker.

1.
Jag lyssnar på P1, som alla vuxna människor. Det ger en utmaning för mitt svala intellekt, och en liten retning av de lite förstelnade tankebanorna. Men P1 är aldrig ironiskt. Man tänker sig att det är ett seriöst medium, och att man framför allt inte är ironiska. Men igår tycker jag att man bräckte alla 90-talsschyffertar. (Henkan har ju sagt att ironin är stendöd)
I matfetisch-Meny brukar man hålla en god ton, möjligen en smula gayig, men alltid parant.

Igår hade man Kina-tema, och hade bjudit in Ping Sun från småland.

Och jag var länge övertygad om att det var en första-april-repris jag hörde. Men nu vet jag inte längre. Det är roligt hela tiden, men scrolla fram till ungefär halva programmet när de pratar om köttbullar.
Lyssna

Riktigt, riktigt elakt blir det när de ber Ping Sun att läsa upp det vinnande brevet i lyssnartävlingen.

2.
Jag skall se nya stonesfilmen, och jag utmanar er att göra det samma. Herregud, det är Scorsese.

3.
I afton skall jag på disputationspartaj. Doktor Berith blir DOKTOR Berith. Funkar det med Ramones T-shirten till mörk kostym? Tips emottages tacksamt om hur jag blir festens manliga zenith.

Bonuspunkt:

4.
Jag kan fortfarande inte publicera bilder. Orkar inte klistra in kod och ändra filnamn.

Dessutom är bloggen extremt slö, ofta kan jag inte logga in. Varför uppgraderade jag till 2.5?

Förlovningsdag hade vi härom månaden. 23 lååånga år har gått.
Jag köpte inga blommor, men Eaglesbiljetter. Det blev sannolikt istället för sommarsemester. Niehundranittifem balubas per styck! Och jag som är oerhört allergisk mot västkustpop.
Nå, för kvinnan offrar jag mig gärna.

I går var det dags att gå till Globen. Och vi var såklart yngst. Hur kan det komma sig att det bara är en massa 55-plussare som gillar Eagles? Obegripligt! Jag fattade väl att det inte skulle vara samma publik som på Debaser, men jag trodde inte att alla skulle vara gamla raggare.

Vi var baske mig nyktrast också.
Vi satt på parkett, och precis bakom oss satt ett gäng som ”äääälskade Eagles, asså”, ”Lyssna o njut”, ”Ååh, den här e så braaa!”, och vidare så. När de svartklädda började lira, så börjar ena snubben sjunga med, ni vet sådär utan att kunna allt, bara slutet på fraser: ”..this could be heeell”, ”…in the fast lane.”, och med en röst som kunnat få Kenta Gustafssons att framstå som Julio Iglesias.

(Tänk er en bild på Kenta här, men nya versionen av bloggmotorn fattar inte vad jag vill.)

Snett, vint och alldeles för högt för att man skulle kunna nochalera honom.
Dessutom imiterade muppen även gitarrsolona! Läs detta högt med lite distad röst: ”Diieeeou, diiiieeouu, diiioooouuu…” och du fattar. Han hörde inte ens när jag bad honom knipa. Då var han mitt inne i ett lufttrumsolo. De skrek till varandra också: ”När ska du gå gitarrkursen då?”, ”I morrn!”

I pausen efter en timme, gick de och provianterade lite, och när de kom tillbaka var de förstärkta av ytterligare rusdrycker.

(Här tänker du dig en bild på en full nunna)

Andra set satte igång, och sången bakifrån var starkare, falskare och mer oberäknelig. Nu kunde karln ryta ”YES!” helt plötsligt, och ”ÅÅHHH!! när man minst anade det.

Men, sela, mina böner nådde genom spritångorna och upp genom Globens välvda tak.
Plötsligt säger karln till den som gitte höra på: ”NU E JA TRÖTT!” och sen fick han mer och mer gamnacke, och efter en stund sover vår vän djupt.

Då hade bandet lagom hunnit in i den lite mer rockiga delen.
Basisten Timothy Schmit låter som en flicka, Joe Walsh har inte heller mycket röst kvar, men Don Henley och framför allt Glenn Frey är mycket bra. Bäst är Eagles när de sjunger som mest stämmor, och när Glenn sjunger solo. Och många elgitarrprylar når hög nivå. De segaste countrylåtarna suger. Johnny Cash gör Desperado mycket bättre.

Vad ska de med nio blåsare och en fi-fiol till? (Här är det faktiskt en länk till ”Snickeriet” på yoututbe)

Nästa gång blir det en rockkonsert.

Tur att extrasångaren bakom oss somnade, så jag slapp demonstrera fingers of death på honom.

Den här rollen hade jag verkligen. Jag fullkomligt ägde hela studion, och regissören grät glädjetårar. Han hade äntligen hittat sin Markus Haglund. ”Oskyldigt dömd” skulle bli TV4:s nys succéserie.

Det var alltså rock´n´rollande, oskyldigt misstänkt, professor jag skulle bli.

Allt var klappat och klart, vi spelade snabbt in serien i förra veckan, och firade med stort kalas. Alla var nöjda. Aldrig förr hade en inspelning gått så smärtfritt, och aldrig förr hade ett crew skrattat så gott som åt min spontana humor. Jag hade äntligen fått visa vad jag går för som aktör. Att jag inte bara var vacker, utan också omnipotent. Jag poserade för pressen, jag gav intervjuer, det enda jag inte gjorde var att läsa det finstilta i kontraktet.
Ska komma ihåg det till nästa gång.

När TV4 fick nys om regissörens val av en rookie i huvudrollen, så klippte de till direkt, körde över alla tidigare beslut och satte in härmapan i rollen. Så fort det vankas lite högre artisteri och lite konstnärlig höjd, så blir de rädda om tittarsiffrorna. In med busen! In med kaxen! Ut med artisten!
”47B § TV4 har rätt att göra vissa redigeringar i efterhand, om det anses gynna till exempel det allmänna intresset…”

Den här serien kommer inte att bli bra, som ni själva kommer att kunna se. De spelade in allt igen, med Persbrandt ensam mot en green screen. De till och med klippte bort mig i de redan tagna pressbilderna. (Se bevisen ovan och under).

Idioter!

Nu är jag paria hos regissörerna ett tag.
”Vi stoppar in dig i frysboxen en period nu”, sa min agent.

I morgon är det tänkt att jag skall leda gudstjänsten i kyrkan, bli inte förvånad om du istället möter Jimmy Swaggart eller Benny Hinn. (missa inte informationen i namnen)

Jag noterar att många bloggare är arga. Det är aldrig jag.

Som kanske framgått så har jag på gamla dar blivit pånyttfödd skejtare. Nog om just min rent praktiska insats.
Men det intresset har givit mig tillfälle att läsa vad andra skejtare skriver på diverse sajter. Jag är chockad!

Hur i allsin dar orkar de vara så arga?
Och barnsliga?
Och korkade?
Och dåliga på att skriva?

Alla kan inte skylla på dyslexi eller utomlandsifrånkommande. Det är ren och skär bristande respekt för språk det handlar om.
Folk (läs: ungdomar) skiter i om de skriver ”rätt” eller ”fel” enligt Skolverket eller Christer Sturmark eller Micke Valier.

Förresten, jag tar tillbaka det där med ungdomar, män och kvinnor ur alla möjliga åldrar kräks ur sig vad som helst.
De bara skriver på. Korrekturläsning finns inte på kartan. Könsord och dissande uttalanden på svenska och engelska, felstavat och med usel syntax. Om du inte tror mig, kolla här:

Hallå! 672 och 799 träffar på rena förolämpningar. Vart är vi på väg? (…och hur söker jag egentligen?)

Jag menar; om en programmerare skulle hacka kod som folk gör på nätet idag så skulle inte ett enda program nånsin fungera.
Jag känner en programmerare som heter Dan, (Hej Danne!) och om du läser det här så får du intyga att om man försökte skriva kod med dagens nätskrivspråk eller – ännu värre – SMS-språk, så skulle allt i hela världen brinna upp.

Alltså, det finns ju regler för hur man skriver och stavar och beter sig.
Som om en kock helt skulle skita i receptet (bildligt talat, idiot) och bara köra på lite som han tyckte.
(…eller vänta, det är kanske så de gör? Jag får fråga min kompis Anders som säger sig vara kock)
((Parentes till parentesen: Jag har alltså jättemånga kompisar, och jag blir också bjuden på fester))

Några av er läsare (som inte är frälsta) vet ju också att om man blandar en skön häxa av pappas/mammas sprit, så mår man illa, fett! Det är därför det finns bartenderskolor. Dessutom märker pappa så småningom att det är vatten i vodkan. Så sluta med det där! Maträtter ska smaka som maträtter och drinkar som drinkar. OCH SPRÅK SKA SMAKA SPRÅK.

Använd åtminstone stavningsprogrammet när du skriver längre texter, eller – och detta är minimikravet – läs åtminstone det du skrivit innan du publicerar det.

Här är nu en liten tävling. Om du hittar rena språkfel eller stavfel i mina inlägg (..och jag inte kan skylla på att fingrarna slant, eller på att jag gjorde det med flit för att vara mysig) så mailar jag dig ett utvalt signerat foto som jag tagit själv (oftast föreställande mig själv).

Förresten så har jag kompisar som skriver bra och genomtänkt också. Heder!

-Usch, och nu hann jag inte ens in på ämnet ”arga fröknar”. Det får bli en annan gång. Varför är alla så arga.

Det är aldrig jag.

Idag är jag i Warszawa, Polen. Europas huvudstad vill jag säga. Här är det livat vill jag säga.

Våren är på gång vill jag säga.

Jag mår utmärkt vill jag också säga. Det är mycket jag vill säga – men jag kan inte!
Jag vill men jag kan inte. För det vore ljug. 100% ljug, dikt och osanning.

Jag ljög nyss också om Polen. Jag är på jobbet efter påskhelgen som avlöpt utan större besvär. Jag har vunnit i Monopol, jag har ätit oxfilé, jag har satt min första rock´n´roll, (tack Mikaela) och jag har färgat över det mesta av mina grå lockar. Jag har också ätit mintkyssar.

Men det här var ju inte vad jag ville komma ut till i morse. Det skall ju vara krokus, solsken och all den där skiten, for Pete´s sake.

Mina lättspruckna frökenhänder är gjorda för… tja låt oss säga till exempel Californiens klimat – inte detta.
Som tur är fick jag ta bilen idag, efter en kommunal skräckupplevelse förra veckan. Mycken dramatik. Jag lyder alltid order från myndigheterna. Men det uppskattades inte alls att jag gjorde som jag blev uppmanad av skylten. (förlåt om bilden är suddig, men ni fattar väl själva?)

Jodå. Apropå att vilja säga nåt men inte kunna, så lade jag in en en cool (?) länk
på Emmas blogg för att överglänsa hennes promenad på muren som inte syns från månen. Men hon kunde inte se den, eftersom otäcka youtube är ett synenrligen subversivt medium som effektivt blockeras inifrån Kina. Ajajaj.

Vi möts i marschallens skugga. Amen. Och så avslutar jag lappen med ”Ring mig!”

I veckan som gick var jag också på provfilmning för en reklamfilm för Coop.
Rollen var mycket svår, och jag hade inte lätt att ens tänka mig in i situationen. Det var alltför verklighetsfrämmande. Jag skulle föreställa en något besserwissrig medelålders man med extrem brittisk accent som vid frukostbordet förhör sin tonårsson på engelska glosor.
Ja, ni hör ju, helt fjärran från min egen person.

Reklamfilmare betalar mycket bättre än TV-seriefilmare. När ni ser den här coopfilmen om nån månad så vet ni också om jag fick jobbet. Har jag då råd att bjuda på kaffe? Jag har swischat förbi i den här en gång.

För övrigt:
I Schyffertinlägget häromdagen glömde jag att säga att Henrik hade rätt i en sak: Män över 40 skall ha manchesterkavaj och skita med öppen toadörr.

Igår var jag en vuxen sorgsen son. Jag satt vid min fars dödsbädd, med min åldriga mor och min bror.

Pappas mattröda gubbögon tittade oseende upp på mig och sen drog han sin sista suck. Han låg alldeles stilla med huvudet lite på sned och med lätt öppen mun. Min mors sorgsna blick gled mellan min bror och mig.

Då reste jag mig ödesmättat upp och gick fram till vägguret som hänger över byrån i det brunboaserade herrummet. Jag öppnade klockan och stoppade pendelns svingande. Rummet blev alldeles tyst. En epok var över. Pappas pipor låg kvar på sekretären. Gamla pillerburkar fyllde pappas nattygsbord. (jag tycker egentligen att det heter nattduksbord). Rummet var lite rökigt.

”-Tack, det blev fint, men kan du kanske röra dig lite långsammare när du reser dig. Och res dig inte förrän Eva klappat Conny på kinden. Du Erik kan svaja lite, bara så du inte också ser död ut. Conny, andas inte efter det att du dött. Det blir bättre så.”

Grattis. Ni har fått ett smakprov ur Jonas Gardells

specialskrivna TV-serie ”De halvt dolda” som kommer i höst nån gång. Min scen utspelar sig 1970.
Jag i 1970 års polotröja.

Efter att ha vilat upp mig något sedan mina senaste reklamfilmer för finskt bruk, fick jag igår återigen se hur ond hackordningen är i filmbranschen. Så grym mot alla som inte har fått sin tuppfjäder än (eller vad man skall kalla det).
Längst ner ligger den som har hand om statisterna. Den här gången var det Anna, en helt oavlönad praktikant som bokade in oss, och lotsade oss rätt, som blev hackad på av de som hunnit ett par steg längre. ”Nä, alltså man vill ju inte gnälla om lön, när man vill göra sig känd i branschen”. Att hon dessutom först inte fick igång bussen, sen körde fast och kom helt fel där ute på Elfviks Gårds gräsmatta gjorde ju inte det hela bättre. Hånet låg tätt i luften. Tyst eller uttalat.
Högst upp svävar regissören. Grattis Jois, till ditt yrkesval! Hans ord är lag, och den enda som han respekterar är fotografen – eller filmaren som jag skulle kalla honom. De samtalar om gluggar och vinklar och ljus. Däremellan är det en uppsjö människor som bär saker, riggar lampor och pudrar näsor. Bäst blir det om man som statist håller käft och gör som man blir tillsagd. Kom inte med egna idéer och föreslå aldrig något annat än det som Nutley/Bergman/Lindell/Fellini sagt.

”Nu finns det mackor till teamet. Alltså bara teamet, inte till statisterna, men ni kan få kaffe. När teamet tagit sitt. Här får ni varsitt glas vatten”. Tackar, tackar.

Men i alla fall; 600 spänn före skatt är alltid 600 spänn före skatt.
Jag tar inga 300-kronorsjobb längre. Nån heder har man väl.

Oskar Larsson i Jakobsberg har fel. Eller rätt. Eller jag vet inte.
E. och jag hade kul igår kväll på Schyffert på Rival i alla fall.

I kondiset innan stod jag framför David Batra, som diskuterade nästa gig med nån i telefon, (Schyffert pratade ju 90-tal, när slutade man – om man nu nånsin började – att säga yuppienalle?) och de var till sist rörande överens om att det skulle bli så bra, så bra, och att Johan skulle gilla det också. Jag tycker det känns väldigt fint att vara lite ”Johan” med Johan Glans på det där sättet. Jag har hittills varit nöjd med att vara ”Johan” med Jois, min vän som grundade Mensa.

På det hela taget så var showen underbar, även om man inte behövde helt kissa på sig som den rökhostiga blonderade ”tjejen” bredvid mig (Nej, inte min fru, hon på andra sidan). Jag skrattade tyvärr mest när Henrik sade att hans egen frisyr såg ut som Chewbaccas farmors f***a. Det är inget jag är stolt över.

Vi fick följa med ända från 1977 till idag, och jag är impad. Henrik Schyffert är en begåvad kille, även om han gör ett stort nummer av att han inte kan någonting. Minns ni barnprogrammen 1977? De var inte kul. Minns ni ironin på 90-talet? Glöm den, den eran är över nu. Den tog slut med F*cking Åmål. Minns du kläderna du hade på dig på när du var som hetast på marknaden? Troligen har du dem på dig idag också. Allt om man ska tro Henkan. (Nej, jag är inte ”Henkan” med honom heller, men så kallades han i ett brev där han ombads ställa upp i en tidningsartikel med sin katt. När tre andra hoppat av i tur och ordning)

Jag uppskattade att man ibland satte skrattet i halsen. Så skall det vara. Allt var dessutom byggt på igenkänning, och han slängde slevar (eller så) både åt yngre och äldre. Men bäst var det för dem som är cirka sådär ungefär 35-45 tror jag.

Men ärligt talat, jag kände mig inte alls precis likadan som de idioter som stod i garderobskön. Sådär gammal och trist har jag inte blivt och tänker aldrig bli. Och så vips så sitter jag i soffan och sover precis som pappa gjorde. Och så är jag där. Argh.
Hustrun sträckte sött fram våra garderobsbrickor till en kille som stod längre fram och bad honom ta våra jackor också. (Kön var inte rolig) Han vägrade förstås, varvid E. bestämde sig för att hinna före honom fram och få kläderna. Klart hon lyckades. För den som kan fejkgråta bort böter så är garderobsköer ingenting. (Undrar vad mer hon fejkat genom åren?)

Oskar Larsson i Jakobsberg hade skickat ett mail till Schyffert i vilket han sågade honom fullständigt. Att kunna göra nåt så kul av något så tråkigt som att bli beskylld för att vara slut är en bedrift.

Om jag inte kan bli Rolling Stones så kanske jag kan bli Henrik Schyffert.

Jag har Yogat på lunchen. Fet-Rookie som jag är.

Det var väl ett bra pass. Man blev avslappnad och skön, men inte så svettig, trots att jag inte fuskade. (Jag duschade ändå)
Jag har nog lagt av mig lite, lite i fråga om vighet. När man skulle lägga pannan i mattan så gick inte det. (Heder åt Eva som kunde) Men jag kunde kicka och eld-andas samtidigt utan större problem. Inte annat än att jag blev yr som en trollkarl, och att det stack i händer och fötter. Lite som jag föreställt mig ”bends”, när man stigit upp för fort efter ett dyk. Jag ville verkligen inte svimma. Och inte kräkas. Gjorde jag det då? Gissa själv. Nån äkta Yogi blir jag nog inte på ett tag.

Men det där ”Aoum” och ”Satnam”… hur skulle jag med min oskyldiga barnatro göra med det? Särskilt det där sista låter ju olycksbådande, lite som att säga ”Hellskotta” eller ”Sjuttsicken”.

Jag sade ”Aaaaaaaammmmmmeeeeeeeeeeennnnnnnnnnnn” på båda istället.

Mina och fruns armhävningar och crunches varje afton gör mig mer utpumpad. (nej, inte såna, vanliga)
Kanske känner jag annorlunda om en stund när alla inre organ som sades läka har landat.

Åååååhhhh, jag hade den bästa hemligheten, överraskningen etc för frun ikväll. Jag hade hittat några ensliga biljetter till Schyfferts 90-talsshow på Rival.
Hon visste bara att vi skulle göra nåt kul, men inte vad.

Jag passade också på att bjuda in några (väl valda – om du var bland dem, slumpvis utvalda – om du inte var bland dem) vänner.
Kanske någon skulle dyka upp och joina oss, tänkte jag, så där lite överraskande.

Medan jag sitter och lägger in mobilnummer i mitt fina SMS, så hittar jag till slut att jag lagt in några återkommande peeps i en SMS-grupp.

Fino lino mandarino, jag avslutar med att lägga in den gruppen i inbjudan också. Nån borde ju nappa.

Men arrgghhh!!! när jag just avlutar Maciej Zarembas senaste kränkningsartikel i DN, och frun står i hallen redo att gå, så hör jag Björn Gustafsson (d.ä, inte den nu överskattade) säga att han är törstig och vill ha öl. (Alla har vi olika meddelandesignaler eller hur?)

”-Hmm, Micke Mobil”, säger lilla hjärtat från hallen….

Jag kastar mig ut i hallen, skriandes ”-Läs inte…”

Hon: ”Jag hann bara läsa ett efternamn, det gör inget…”

Så nu vet ni det allihop.
Om det nu finns några biljetter kvar till 20:00-föreställningen på Rival ikväll.

Häng på!

Och var noga med att inte ha frun i era kompisgrupper i kontaktboken.
Hon är inte kompis, hon är fru.