Valium från Valier

Gomorron.

”Vad tycker du själv om andra Besserwissrar?”

Undrade min kärleksfulla hustru i morse. ”Alltså jag vill inte dra upp det där igen, men bara för att belysa saken från en annan vinkel…”

Jag har problem med min inneboende energi, min pedagogiska ådra pockar på uppmärksamhet. Min entreprenörssjäl brinner för att förbättra sakers tillstånd, och min ande vill lära ut saker när jag ser att det finns utrymme. Tyvärr funkar det inte alls på min fru och min son. Tvärtom.

När jag märker att frun går in på en hemsida för att det finns en länk till en annan hemsida som har en länk som leder dit hon egentligen vill, så ger jag gärna tips om att istället lägga upp målet som en favorit, eller om hon när hon vill öppna en annan sida, lämnar den sida hon är på, istället för att öppna en flik till i explorer, så hon kan ha dem sida vid sida och bläddra mellan dem.
Eller när man skall ta en bild att skicka med sonen till gymnasieuttagningen, och bilderna blir bra men oskarpa så vill jag självklart ta ett par bilder till, så att det blir riktigt bra. Då! Som en blixt från en klar himmel stoppar de mig brutalt, och gärna i kör.
Utan förklaring, och oftast utan att jag hinner utveckla mitt resonemang kring förträffligheten i mitt sätt att göra det. Då borde jag kanske dra mig tillbaka till mina rum, och läsa en talbok, men det går oftast inte, kunskapens flod är svårhejdad. Se bara på Adam och Eva. Och mina åsikter är ju alltid objektiva. Det blir alltid bättre om man gör som jag föreslår. Som var och en kan förstå.

Jag har försökt få gehör för att jag är motarbetad i allt jag gör, men ingen av dem håller med. Mycket märkligt.
I går kväll försökte jag i alla fall få fram att jag kände frustration över att stoppas när lärdomslavan redan börjat välla fram. De tyckte lite synd om mig. Jag trodde att jag lyckats. Tills i morse när hade vi ett kort samtal i telefon på väg till jobbet åt varsitt håll.

”Vad tycker du själv om andra Besserwissrar?”

Ni som känner Jois vet redan att han är ett geni. Nu har han överträffat sig själv.

Jois skrev så här i sin senaste kommentar:
Om man kastar om några bokstäver i rubriken till den här sidan så blir det:
“The young glimmer twin”. Det är värt en pirra objektiv i Norrtälje bara det.

(Här syftar han på mitt inlägg om taxichauffören häromdagen, och nu inser jag att själv gjort som Älgen, kastat om de två första bokstäverna…. det är rent Freudianskt.)

Mitt alias ”the young twimmer glin” är en hyllning till mina riktiga idoler, näst efter min fru och Jesus.

De är goda vänner och kramas gärna på ett manligt vis.

Och det bästa av allt är att jag ju kan vara fullständigt objektiv när jag säger att vad Jagger-Richards gjort för rockmusiken är helt oöverträffat.

Dessutom kan ju alla se att de är mycket snygga. De är rika också. Allt är perfekt.

(Lite sådär nojsigt som vi män höll på i fredags, när vi hade mansmat)

Jag vill bli dom. En dag…. (alltså helt objektivt, skönt att skriva nåt som inte kan kritiseras och ifrågasättas.)
Amen

Editerat av tråk-moderator: På förekommen anledning ber jag att få påpeka att Hr Twimmer nu har förtydligat att han inte vill bli knarkare, sexuellt ambivalent och rynkig, bara det positiva vill han bli.

Nu har jag sagt det.

När nu både Carola och Caracola åkt ur, så blir det evil eye Sibel mot evil flint Nordman
Och Nördman segrar.

Jag är ganska ofta i Los Angeles, och i somras träffade jag en skön dude på Café 50´s diner i Venice, han sade apropå min friska attityd och ungdomlighet:
”Some men never seem to grow old, always active in thought, always ready to adopt new ideas. They are never chargeable with foggyism, satisfied yet ever dissatisfied, settled yet ever unsettled, they always enjoy the best of what is, are the first to find the best of what will be.”

Precis så är det – känns det – borde det vara.
.
.
.
Om någon ändå hade kunnat beskriva mig det på det där sättet. Men det har ingen gjort. Men OM Shakespeare hade levt nu och här, så hade han syftat på mig.
Det vet jag.

Skönt med en egen blog där man kan få vara lite fåfäng. Det ligger annars inte för mig.
(Fast jag har varit på den där restaurangen)

Emmalaiset (nyss utkommen som finsk) skrev att hon ville vara korkad, tom och glad.

Men kolla, (som min son säger, fast han menar ”hör på”) om man nosar lite på de mest kända rockstjärnorna, målarna, (både plankstrykare och tavelmålare) och tja, varför inte TV-hallåor, så nog är de smarta, fulla och ledsna istället.
(brasklapp: ganska många är korkade, fulla och ledsna också)

Det är ju så man blir känd, rik och vackert lik.

Kolla filmen om Sid och Nancy på Discovery.

Vad vill jag ha sagt med detta? Äh, skit i det tills jag kommer på nåt.

När jag varit på galej vill jag gärna åka taxi. Särskilt när väntetiden på 697:an är ca 4 timmar mittinatten. Så ock i natt.
Jag klev in i första bästa bulle i Mörby. Och tvekade en smula när körsvennen sitter med en bärbar dator i knät, som värsta Pappa C. Fast i bilen då.
Nå, klev väl in ändå.

Jag var överväldigad efter Heavy Trashkonserten (se förra inlägget) och ville bara vegetera lite in silencio, om man säger. Men direkt börjar Ulf Göran Älg (eller motsvarande) att prata med mig. han frågade om vi skulle åka Edsviksvägen eller motorvägen.

-Spelar ingen roll, sa jag.
-Nä, det är hucket som stugget, sa han. Jag noterade tyst att han sa uttrycket fel, men som sagt, tyst.
-Hörde du vad jag sa? Frågar karln,
-Ja, sa jag. Du sa det baklänges.
-Nä, jag bytte ut några bokstäver, inte baklänges. Hucket som stugget. Sa Ulf Göran. Men det finns de som är bra på att prata baklänges, har du hört det?
-Ja, det har jag, men det brukar låta illa om man spelar upp det åt andra hållet. Jag har provat själv, och det blir inte bra.
-Jaha, kan du säga vägskylten baklänges då?
-Ja, ”netlyschgäv”, sa jag.
-Jag brukar bara byta ut den första, nej de två första bokstäverna i ord, så att det blir till exempel ”Bala taklänges”…

Jag teg. Vad fanns mer att säga. Här satt jag ju med en formidabel ordkonstnär. Tystnaden höll i hela tretti sekunder.

Chauffören: Jaså, ska de sälja ett hus här (pekar in mot en väg med mäklarskylt)
Jag: Ja, dra på trissor. (eller nåt…)
Chauff: Ja, här skulle man inte ha nåt emot att bo, eller ännu hellre in på en återvändsgata, längst in, så man hade det för sig själv. Jag skulle vilja bo i Danderyd, närmare motorvägen och tunnelbanan. Så man snabbt kan komma med Norrtäljebussen ut mot Rådmansö. Helst en tidig morgon med en fullastad pirra.
(Här trodde jag att han menade inför en fet starkölshelg på landet.)
Chauff: Ja, det skulle vara med min kamerautrustning det.
Hr Älg luktar svett. Och han har mycket längre och flottigare hår än på taxilegget.)

Jag teg.

När vi kom in i natursköna Kärrdal, kom han på nåt nytt.
Älg: Ja, här uppe bor en snygg tjej. (pekar in mot Lomvägen)
Jag: Ja, jag vet, jag är gift med henne. (tyckte själv att jag fann mig fint)
Älg: Nä, jag menar en annan tjej. (ÄÄhh?) …och hon är inte gift.
Jag: Nähä, då antar jag att det inte är samma.
Det var som att åka taxi med Kajan från Hipp-Hipp.

Jag betalade, exakt på öret, och gick in och lade mig med Lykke Li. bredvid min fru.

Fotnot: Ulf Göran Älg heter egentligen något liknande. Jag heter ”jag”.

Jag lär ha sagt att jag har en fäbless för skränig rock´n´roll. Det är ett sant påstående.

Och igår fick jag vad jag tålde på Debaser Slussen. Min dyre bror M. ringde och berättade att Heavy Trash skulle spela, med ett finskt tjejband, The Micra Girls, som warm up act. Kunde inte motstås.
Heavy Trash är Jon Spencer och Matt Verta-Ray, med inlånade musiker i de olika länderna de besöker. Igår var det en dänsk trummis och en suomalaisinen basist om jag fattade rätt.
Men innan de klev på så rensade Micra Girls mina öron ordentligt, och ett brett smil spred sig från öra till öra. Som om jag spelat munspel med ett rakblad. Och lite så lät det också. Minns du japanska The 5, 6, 7, 8:s från Kill Bill (Woo-hoo-ho-ho-hoo)? Så var det, fast på finska. Gitarr, orgel, och skrammeltrummor.

Skönt!

Bror min stötte lite på Jon.

Jon Spencer har straightat upp musiken lite sedan Jon Spencer Blues Explosions psycho-garage-experiment-blues, och Heavy Trash är mer punk-rockabilly. Smaka på de orden. Kan det bli bättre?
Så här beskrivs han:
”På scen och i studion har Jon Spencer furiöst förstört och återbyggt den amerikanska musiktraditionen i åratal. När hans Blues Explosion tagit semester så har han bara fortsatt spela uppfuckad rock och blues; nu med sin polare Matt Verta-Ray från Speedball Baby. Det här kan bli lika farligt, skitigt och högt som en dagens motsvarighet till den smutsiga söderns midnight rambles i slutet av 1940-talet.”
Vet inte om det blev så farligt, men bra var det, och man blir mycket glad när man hör killar som gör vad de vill. Nån har sagt att Jon Spencer låter som alla garageband skulle vilja låta. Det är ett bra och rättvist betyg.

Det tycks pågå en antifeministisk rörelse, ledd i viss mån av en Pär Ström. han slår ett slag för att uppmärksamma männen på ”K-vapnet.”

”K-vapnet har ett mycket brett användningsområde. Det kommer väl till pass i en mängd situationer av högst olika karaktär, alltifrån när en punktering behöver lagas till högst formella situationer såsom möten med socialsekreterare och förhandlingar i domstol. Att bete sig utpräglat kvinnligt (vara hjälplös, gråta) hör till K-vapnet, liksom att använda sensuella signaler i klädsel och beteende för att sätta fart på ridderlighetskonventionen i männen.”

Pär påstår att kvinnor alltså har ett knippe specialtricks för att få sin vilja igenom. (Som om vi gifta män inte visste det redan…)

Ofta är det till (äkte) mannens uppenbara nackdel, vi biter i gräset helt enkelt.
Men idag, Halleluja, har jag upplevt den stora fördelen.

E. fyller år idag, 32 igen, och vi tog en sväng in till stan för att hon skulle få välja ut en ny kökslampa. Vi började på Norrmalms El på S:t Eriksgatan, men tyckte att vi skulle vara något mer ekonomiska än så. Vi valde att styra kosan mot Designtorget i Westermalmsgallerian istället. Men för att uppnå det så var jag ”tvungen” att göra en U-sväng över dubbeldragna linjer (de kallas spärrlinjer fick jag veta sen). Just när jag svängt klart möter vi en polisbil med två uniformerade herrar i. De gör också en U-sväng för att komma med nosen åt samma håll som vi.
E. börjar kritisera mig och säga att det där var ju onödigt…

Jag försökte säga att de har nog något annat ärende. Det hade de tydligen inte, de började blinka med sina vackra kulörta lyktor, och jag fann för gott att svänga in vid kanten, mitt på S:t Eriksbron.
Konstapeln bad mig stänga av motorn, och undrade sedan om jag anade varför han stoppade mig och ville prata med mig. Jag svarade att det nog inte var för att vi var ute på en födelsedagstur med min fru. Det var en korrekt gissning.

För att göra en lång historia något kortare, så tyckte polisen att det var dumt av mig att göra rundpallar på fel ställen.
Han tyckte också att det var dumt av mig att inte ha något giltigt skattemärke på bilen. Han blev inte så imponerad av att jag försäkrade att det låg på mitt skrivbord på kontoret, eftersom han, som han mycket riktigt påpekade, inte kunde se det från S:t Eriksbron.

Han fick låna mitt körkort, och jag fick blåsa alkometer. (Jag hade ätit lite bär inkokta i mörk rom i går kväll, men de gav inget utslag.)
Jag fick reda på att det kostade 1.500:- att göra rundpallen, och ytterligare 1.000:- att köra utan skattemärke.
”Ett fel är illa, och två fel på det här sättet är inte bra alls. Nu skall vi se vad min kollega säger när han kollat ditt körkort, om du är van att göra trafikbrott.”
Nej, han var inte på sitt allra mest charmerande humör.

Kollegan är klar med slagningen, och de konfererar en smula bakom vår bil.
Konstapeln kommer fram igen, och jag säger att jag nog bara har en fortkörning från 1991.

Polisen säger det nog är preskriberat i så fall, och…… eftersom det är så ovanligt med helt prickfria trafikregister, så tänker inte han föra in de här två förseelserna för sammanlagt 2.500:- heller. ”Så åk nu och köp något riktigt i födelsedagspresent åt frun.”

Jag ber att få trycka konstapelns hand, och tackar så mycket.
-Det här skötte jag fint, hann jag nästan tänka, när jag förbluffad ser E:s rödgråtna nuna bredvid mig. Hon tittar bort, medan jag kör iväg, och så fort vi är utom synhåll från polisbilen brister hon ut i skratt. ”YES!”
”Jag visste att det skulle funka, tårar var vår enda chans.”

Under tiden som jag har suttit koncentrerad och tittat på och talat med polisen, har älskade lilla E. börjat gråta bakom min högra axel, hon är knallröd i ansiktet, ser helt uppgiven ut, och tårarna trillar ner för kinderna. Hon tittar också på polisen./
Jag hade alltså inte sett E:s tårar, och förstår plötsligt varför det gick som det gick. Knappast min förtjänst, alltså.

På 100% vilja började människan gråta och se fullständigt förkrossad ut.

img src=’http://valier.se/wp-content/uploads/2008/03/fortryck.thumbnail.jpg’ alt=’fortryck.jpg’ />

K-vapnet fungerar, och idag gjorde det vår lilla del av mänskligheten lyckligare.

Varför tror jag alltid att jag ska njuta av att ta ut mig fullständigt? Varför trodde jag att mitt senaste löplopp skulle vara en walk in the park, möjligen skulle jag ställa upp i maskeraddräkt. Det var ett fruktansvärt lopp och jag gick stora delar.
Och när jag åkte vasaloppet så tänkte jag att det var min sista stund ibland. Och när jag cyklade MTB-Vättern så ville jag bara sova i gräset. Det händer igen och igen, och jag tror alltid att jag skall njuta. Jag vet att det gör ont.

…Och nu när jag ser Vasaloppet på TV, så tänker jag att hmm, det där borde jag kunna göra bättre än förra gången…
Jag vet att jag kommer att försöka en dag.

Det goda som jag vill göra det gör jag inte, och det onda som jag inte vill, det gör jag. Eller vad det står i visan.

Charlotta Michelin vinner hela svenska schlagerprylen, BOW tvåa, Sibylla eller Linda Bengtson trea.

Nu vet ni hur det går.

Jo, jag vet, det är en klyscha, men för sjuttsicken, lev nu. Det blir inte mer liv senare när du bara gjort det eller det, det är ju du som väljer. Idiot, var glad. ”Fake it till you make it” som de säger i nya kvasigurufilmen ”The secret”.
Ja du fattar. Så trött på alla offer. Jag vägrar bli ett. Eller i alla fall bara ett litet, för jkag harde tju int eså¨lärtt.
wepujg’jbvm j refbj rvrewrew sludder sludder sludder.

Red:s kommentar: Här måste vi stoppa Herr Valier, nu går det ju inte att läsa vad han skriver längre. Det är för sent. Sober up.

Geografisk formgivare

Aahhh, jag var på teater i går. ”Svensk Tenn” med Varanteatern. Igenkänning för tretti-förtiplussare. Skrattade mycket gott, men inte så gott som Jonas Hedman. Jag hann inte med att skratta hela tiden, eftersom jag var koncentrerad på min tvångstanke att kanske kunna sno några skämt och använda som mina egna. Det gick sådär, det blir nog mest internskämt med dem som var med. Exkluderande och fiiint.
Men om du hör mig säga ”Nu var du tjaskig” eller ”Ska vi ha möte” eller om jag kör ”Häxan” på ett jätteroligt sätt, så vet du var jag fick det ifrån.
Eftersom jag både satt längst ut i en stolsrad med en giraff framför mig (innebar att jag fick sitta och vridsträcka mig en smula) och ville syna Jonas noga (innebar att jag vred mig saftigt åt Jonas håll också) så har jag idag smärre nackspärr. Sitter med halsduk och kostym.

Jonas och jag sätter strax upp ett eget stycke, för det de kan i Lund kan vi i Sollentuna också, som det står i visan. Hr Hedman kan ha ett förflutet som ”arga läraren som blir störd” och ”the uninvited rabbit on the wedding”, sägs det.
Häpna när föreställningen blir av. I en urban context. And when I say föreställning, I don´t mean this here in Groningen.

Alla som läst om Pappa C:s Thaiglädje, (Träffa Pappa här) förstår ju att man blir sugen.

Vi har ett utsökt Armeniskt kök i Fredhäll precis bredvid kontoret, och dit brukar jag gå och smörja kråset. Med allehanda exotiska läckerheter. Som Fredhällsgrillare till exempel. Eller Dubbel Special…

Han är i alla fall Armenier, han som står i korvmojen.

Nyss åt jag tickelsempel tre kokta med bröd, men bara ett drag kepchuf och semap.

Ja, så har man startat ännu en dag djupt på knä i Kummelby Kyrka.
Jag var där förra veckan också för att se om jag den vägen kunde nå mitt mål. Men då gick det inte. Ingen kontakt uppåt alls.
Trots att jag träffade minst en präst och en kantor.
-Men oh, den här gången ledde knäböjandet till att jag fick min vilja igenom. Jag fick jag det jag ville. Efter en sväng ner i förrådet i källaren för att låna lite good old stuff.

Nu funkar således Kollektomaten i Kummelby. Med en sista hjälp av en gammal modemkabel.

Jag är den grymmaste.

För oss som skall se ”Svensk Tenn” med Varanteatern i morgon, torsdag kan detta bli något som vi får stifta bekantskap med igen.
En av deras återkommande figurer.

Nu är det i morrn. Jag har sett ljuset, och framtiden. På Liljevalchs. I går.

Vid sidan om diverse knasiga projekt fanns också Pommac. Tänk er bubblorna som kommer i ett glas Pommac. Symboliska sådana i forma av hoplödda ringar i koppar, var och en i storlek som en ordinär LP-skiva. Svårt att se framför dig? Gå dit då!

Jag var nära att köpa Goran Hassanpours DVD-film, ”Världsmästaren”, för slumppriset 100.000:- där man får se Goran sitta på sitt vardagsrumsgolv och berätta att han är champion inom konst. Men E. stoppade mig fegt nog.

Avslutade på Blå Porten bredvid. Rödtunga. Otroligt breda bord, så man måste skrika för att göra sig hörd.

Lite läskigt med alla kvinnor. Både på Liljevalchs och på restaurangen. Idel kulturkoftor, och visst, fyra tunna korthåriga män, troligen från nån labil konstförening.
Och så Jonas, Owe och jag. Annars bara kvinnor med konstiga frusyrer, skarpa glasögonbågar och antingen helt utan kosmetika eller knallröda.
Jag känner mig kränkt som man.

Nu har SMHI bestämt att det är vår, och därför går jag på Liljevalchs ikväll. Jag har hört att det är fint där.
Det får du veta mer om i morrn.

Jamen, herregud, visst kan man jämföra äpplen och päron!
Man kan självklart inte säga att de är likadana, men visst sjutton kan man jämföra dem. Precis som man kan jämföra man och kvinna. Ingen kan ju påstå att de är samma lika, inte jag och E. i alla fall, men visst kan man jämföra dem för att se vem som är längst, tyngst, snyggast (nja…) und so weiter.
Trött på detta äppelkrig. Vad ska vi säga istället? Det saknas ju nåt i talesättet.
-Nu jämför du äpplen och päron som om de vore baserade på samma materia, och därför bör vara precis lika i alla avseenden, och det är de ju inte och därför måste du välja två päron för att gå vidare, och så lägger man till; din idiot.

Och då har jag ännu inte kommit in på ”Låt oss träffas för ett förutsättningslöst möte”
-Nehejdu, ett sånt möte tjänar inget till, så jag ber att få avböja. varför skulle jag vilja gå på ett möte som saknar förutsättningar
”No obligations” är bättre, men näppeligen svenskt.

Igår lämnade vi barnen på Globens annex för konsert med QOTSA.

E. och jag åkte ut på landet. Telefonplan. Gott!
Har du varit där? jag vet att Landet varit hett i flera år, men nu har vi varit där.
Tyvärr inget liveframträdande. Kanske inte måndagar är den hetaste kvällen? Nyss körde Robyn och Marit Bergman Madonnahits där.
Det närmaste show jag kom var att jag satte mig på en riktigt våt disktrasa som glömts i skymningen på min stol.
Jag märkte det inte heller förrän vätan trängt igenom mina jeans och min fillingar helt. Sådär… Borde jag skrikit och krävt desserten for free?

http://www.landet.nu

(”Vi ska åka till landet idag, pappa, mamma, bilen och jag.” har jag inspelad på kassett, från Ny Våg i P3 ca 1981. Vilka sjöng?)